Aftonbladet – 1 juli 1846, sida 2

sinnelag, andliga förmögenheter) med den härmed uti intet nödvändigt sammanhang stående omständigheten, att vara född af den och den (bördsadeln); med hvilken förblandning följt, att man till den sednares försvar anfört sattser, som endast äro tillämpliga på den förra; och hvaraf ett helt system af orimligheter uppstaplats till börds-adelns hägn. 2:0 Att ingenting, så mycket som börds-adeln, förstört den egentliga adeln, så väl till hela dess begrepp och uppfattning i folkets föreställningssätt, som till dess historiska befintlighet och verkan inom samhället. —-3:0 Att den egentliga adeln, utgörande eni landet varande samling af de i och för karaktersädelhet, upphöjdt sinnelag och andliga förmögenheter utmärktaste menniskor, omöjligen kan vara annat än personlig; såsom den ock i Sverige varit af ålder (ända tills bördssadeln på tolfhundratalet instituerades), endast från hela det öfriga folket skild genom de omgifvandes förtroende, fritt gifvet åt personen genom allmänna tänkesättet, eller vid särskilda händelser genom val, då personen behöfde bestämdt framkallas och uppmanas till ett anförarevärf eller annat i samhället behöfligt kall. 4:0 Att blott den personliga adeln bildar en sann aristokrati, då man med detta ord vill förstå hvad dess grekiska ursprung antyder: det bästas välde; hvarföre också alla politiska sattser, som ur denna synpunkt nämnas till aristokratiens försvar, allenast äro användbara för den personliga adeln. 35:0 Att bördsadelsbegreppet, i och med att göra en falsk aristokrati gällande, satt adel och folk i harnesk mot hvarandra; då deremot den sanna aristokratien, långt ifrån att stå i strid med demokratien, tillhör den såsom dess rätta biomma. 6:0 Att bördsadelsbegreppet, såsom tillsin grundsatts materialistiskt och köttsligt (beroende af födseln), neddragit sjelfva ad Isbegreppet ifrån den immateriella och andliga höjd det bör intaga, för att i samhället hafva sin rätta vigt och betydelse. 7:0 Att då det understundom visserligen händer, att af förträffliga fäder uppkomma förträffliga barn, ehuru detta alldeles icke inträffar med nödvändigbet eller alltid, så qvarhåtles genom personlighetsadeln allt det goda börden kan medföra (enär det fria förtroendet och valet, som omtalades under 3:0, naturligtvis först med sin undersökning — att jag så må säga, med opinionens fråga — vänder sig till barnen af förträffliga föräldrar, och, fall de befinnas svarande mot frågans väntan, blifva äfven de mål för samma förtroende, som fäderne); men man undgår allt det onda, börden drager i sitt följe (enär icke, såsom nu, blott på grund af födseln, en mängd karaktersdålige och kunskapsusle personer, på hvilka förtroendet aldrig kunde falla, skulle besitta någon myndighet öfver samhällets angelägenheter). 8:0 Att den tacksamhet, man ej sällan hör bördsadelsledamöter i temligen anspråksfulla ordalag fordra af sin öfriga omgifning och hela staten för de herrliga bedrifter deras förfäder utfört, alldeles icke bestrides för så vidt den är rättvis, rimlig och lämplig; hvartill höra vördnad och erkänsla emot sjelfva de personer, hvilka en gång verkligen gjorde bedrifterna, hvarmed äfven kan följa sådant godt åt deras efterkommande, som är af nåtur att böra ärfvas (t. ex. belöningar, gifna i penningar och gods, som härför varit med rätta disponibla); men att gränsorna öfverstigas för en sådan tacksamhets rimlighet och lämplighet, när efterkommanderne, slägte efter slägte, om möjligt, så länge veriden står, skola åtnjuta sociala undantagsförmåner till andras förfång i staten, likasom det goda, hvilket en bevisat, måste betalas genom ondt och med ett lidande, utsträckt tillalla tider. Vid denna tacksömhetspligt är vidare att erinra, att den kan vändas om. Ty mången skulle säga, att sjelfve desse herrar (jemte deras barn och barnz barn) tvertom äro de, som stå i förbindelse hos folk och regenter för de värf, hvartill de användes och hvaruti det blef dem möjligt att få utmärka sig. Så låter det åtminstone alltid, när talet blir om oadlige, hvilka böra tacka när de se sig begagnade till något, der heder eller vinst står att skörda. Vi mena om de gamle anherrarne icke fullt så; vi vilja gå så långt i billighet, som görligt är; vi säga derföre endast, att de till hälften äro skyldige tacksamhet för det användande de rönte, likasom stalen deremot ti!l dem stod i förbindelse för deras goda sätt att uppföra sig, hvilket vi då kalla den motsvarande hälften; men för ingendera delen komma vi eller staten i tacksamhetsskuld hos dessa herrars afkomlingar. Vid sjelfva de ursprungliga bedrifterna har historien äfven mycket att anmärka. När man genomgår vy. Stjernmans matrikel, finner man en stor mängd ätter adlade utan bedrifter: somlige upptagne i ståndet, af en konungs eller drottnings nyck, till följe af en ynnest, ej grundad på ringaste tillstymmelse af förtjenst; andre (och desse äro de ursprunglige) inkomtne på riddarhuset, när detta inrättades, i anledning af gammal häfd, enär deras förfäder deltagit i den adliga rusttjenst, som Magnus Ladulås stiftade. Emot de förre bafva vi ingen orsak till tacksamhet; de sednares förfäder, åter, hade åtagit sig eit onus, för hvilket de betalades genom adelsförmånen. Saken var dymedelst mer än väl qvitterad under de tider, då dessa första herrar TT er tös FJ ÄMM Fart a åts TA Et ÄR RR lr RR AR gr