Aftonbladet – 1 juli 1846, sida 2

bon någonsin kunnzat älska mig, ty jag är i bent.es närvaro ständigt orolig, kall och med pannan missprydd af en otycksalig skrynka ..-. Mitt bjerta öppnar sig aldrig för henne; mina läppar småle aldrig emot henne. — Om jag vore i hennes ställe, så skulle jag afsky er, min kusin, sade Leonora de Gusman. — Och likväl härrör min svartsjuka af idel körlek, återtog Diego. Det är derföre att jag älskar henne och att jag finner mig henne ovärdig, som jag visar mig så der kall och sträng. Mitt bjerta blöder, då jag ser henne gråta; och jag skulle vilja i en enda kyss uppdricka alla hennes tårar... Men, hvad vill ni jag skall göra? Tviflet är hos mig inrotadt och jag förmår icke bortjaga det... Jag kan lida, men jag kan icke göra våld på mig. Om duennan hviskar vid henne, darrar jag. Om det stackars barnet är sorgset, säger jag till mig sjelf att bon lider af mitt tyranni och att hon drömmer om en älskare. Då förtörnas jag på henne för det hon icke kan gissa till denna kärlek, som stormar inom mig, lik ett oväder, och jag finner mig outsägligt olycklig. Ser jag henne glad, så tror jag att hon könspirerar mot min heder, att hennes småleende döljer någon trolöshet, och jag är ändå tusen gånger olyckligare. En karl, som vidrörde den yttersta af hennes fingerspetsar, eller som med sina läppar nalkades kanten af hennes mantilj, då hon går i kyrkan, den skulle jag genast mörda. Om dagen spionerar jag hennes steg; om natten studerar jag hennes pannas blekhet och hennes drömmars tankegång. Lutad öfver hennes bädd, insuper jag hennes andedrägt, men skrämmes då ofta af min egen skugga. — Stackars Diego! sade konungen. — Stackars Diego! upprepade Leonora med förtrytelse. Säg snarare stackars Genoveva! Ar det icke ovärdigt att denna unga, sköna och