Aftonbladet – 27 juni 1846, sida 2

meriter, utan likaledes med vördnad och kärlek underskrifva lofvet för hvar enda annan adelig individ, på hvad tid som helst han lefvat, den der såsom en god, upplyst och verksam man hedrat och gagnat fäderneslandet, sina medborgare och sig sjelf. Men hvad hör allt detta till ämnet? Kan icke hr F. begripa hvad hvarje tänkande läsare af historien all:id finner, nemligen, att de omtalade förmyndarIregeringarne kunde fullt ut lika väl hafva inlagt sina meriter och utöfvat det förtjenstfulla de gjort, om medlemmarne icke tagits af adel, utan valet till förmyndare skett bland skicklige män af ofrälse stånd? Aristokratier, såsom sådan, utgjorde följaktligen icke den oundgängliga grunden för det goda, som utfördes: var icke vilkoret, bvarförutan meriterna blifvit omöjliga. Man har alltså icke aristokratien såsom institution att tacka för de omtalade förmyndarregeringarnes gerningar; utan hellre är det aristokratien sjelf, som på sin tid. borde hafva tackat för att uteslutande få begagnas till sådana höga värf. — Alldeles tvertom är, deremot, förhållandet med det skadliga, som bördsadeln tillvägabragt. Alla de undantagsförmåner, till öfriga samhällsmedlemmarnes förfång och i synnerhet till böndernes förtryck, hvilka denna adel genom impuls på regenterne, som den ständigt omgeaf, viste förskaffa sig, kuade den icke vinna annars än såsom en med privilegier ,doterad klass, i staten skild från de öfriga och sålunda försedd med möjlighet att kunna tillägga sig något eakom. Hr F. har sjelf icke förtegat allt detta onda. Han kan då bäst svara, om icke detta verkats af adeln just såsom adel? om ej bördsprerogativet varit den oundgängliga grunden härför: det vilkor, hvarförutan saken varit omöjlig? Sanningen likmätigt, kommer betraktaren således oundvikligen till det I märkvärdiga resultat genom historiens studium, att Bördsinstitutionen varit skulden till det klandervärda, som dess medlemmar i allmän social väg åstadkommit, men icke till det goda, de il sådan väg gjort (med några högst få undantag, såsom då adeln 4809 afsade sig den exklusiva besittningsrätten till säterier m. m.; hvilket var en berömvärd handling, och gjord af adeln såsom adel), allt af dåt enkla skäl, att nämnde institution varit conditio absoluta sine qua nonl till det förra, men ej en sådan conditio till det sednare. — Vi tala här naturligtvis alldeles icke om de enskilda grymheter eller råbeter, som adlige individer i medeltiden, likasom i alla andra tider, begått, och hvilka lika väl begåtts af individer inom de öfriga samhällsklasserna. Sådana saker lägga vi icke och kan ingen läggal Bördsinstitutionen till last, emedan den icke varit conditio sine qua non för dem. Vi anföra derföre sådant ej till nachdel för adeln, emedan vi då skulle vara orättvise. Vi framhålla allenast hvad dess medlemmar gjort på! herredagar, vid riksdagar och kring thronen, !der de hade plats och ord till följe af börden; alltså i och med institutionen sjelf. Det är il I denna egenskap de handlade i allmän social väg: I det är som ledamöter af denna genom födselns I slump bestämda klass, de usurperade privileI gier, och gjorde inkräktningar på de andra klassernas områden o. s. v., hvilket allt innefattat, Konungarne och icke Adeln sjelf, man har att gifva skulden för de aristokratiska usurpationerna. Se i synnerhet härom hans märkvärdiga förklaring (litet längre fram i häftet) rörande sättet huru de otaliga kronogodsen i Gustaf Adolfs och Christinas tid kommo i adelns I händer. Det var nemligen Gustaf Adolf och ) Christina sjelfve, som lemnade bort godsen; de bära således skulden: men adeln, hvilken som lydig undersåte tog emot gåfvorna, var oskyldig. På enahanda sätt kan man säga att det skedde under Folkungarne och Unionen. Alla Ide privilegier, rättigheter och omätliga gods adeln då usurperade, fick den af eller genom onungarne! Det är således öfver konungarne, men icke öfver adeln, vi hafva att beklaga oss, menar hr F. Tror ban då nigon läsare finnas nog enfaldig, att påstå Adeln såsom sådan nånsin hafva utgjort sjelfva den verkställande makten i riket? eller att man tänker sig detta, då man talar om adelns usurpationer? Visserligen icke Regenterne verkställde saken,, det lider ingen tvifvel: de gåfvo förläningarne. Men hvem tog dem, och tog dem uteslutande? Hvem, om ej adeln, endast stundom 2flöst af prelaterne, var det som omgaf regenternas personer, till sin fördel inverkade på deras beslut och genom denna impuls skaffade sig privilegierna och godsen, på det regenterne måtte få fred för aristokraterne eller kunna begagna dem för sig? Men att verka på detta sätt, är just hvad man här menar med att pusurperan. Det går slutligen så långt med hr F:s ifver för aristokratien, att det sid. 46 ser ut som om ban ordentligen sörjde öfver, att icke de ofrälse stånden blifvit af adeln helt och hållet förtryckta. Detta låter otroligt; men huru skall man eljest tyda följande: on Först bland sådana) räkna vi Jjust den omständigheten, att svenska ofrälse stånden aldrig TI varit af adeln helt och hållet förtryckta. Dehafva alltid med mer eller mindre lagliga rättigheter stått täflande bredvid adeln. Deraf har mellan båda sam— ft ND v hland avcatarna till hafet mot Aristoej individuella, men institutionella handlingar. Enligt hr F:s system måste det likväl varal.