Aftonbladet – 27 juni 1846, sida 2

hällsklasserna uppkommiten strid, hvilken, utan hvila fortgående, a!strat mer och mer ökad förbittring. Trätor, dagligen fortsatta, reta sinnet mer än en vida gröfre orättvisa en gång för alla tillfogad (!) Detta sednare var händelsen i andra länder, der adeln fick en helt och hållet afgörande öfvervigt; der ofrälsestånden voro så djupt nedtryckta, att någon strid aldrig ens kom i fråga; att till och med de förtryckta genom vana och häfd ofta aRsågo sill tillstånd vara det naturliga; så länge, att de länge icke ens anade eller önskade någon förändring deri, utan blott en mild utöfning af den gifna öfvermakten. Man blir hemsk vid läsningen af dessa ord: man bemäktigas af en känsla, delad mellan förundran och blygsel, vid tanken att en svensk penna kunnat nedskrifva sådant! Märk läsare — hr F. önskar fred i landet. Strid har funnits och finnes tyvärr ännu i Sverige: men den skulle ej kunnat och kunna ega rum, om de ofrälse stånden af adeln blifvit helt och hållet förtryckta! Denna slutsalts är gifven, såsom medlet till det önskvärda målet, freden, och till undvikandet af ,trätor, som, dagligen fortsatta, reta sinnet mer än en vida gröfre orättvisa, en gång för alla tillfogad,. Förstår du, läsare? Fingerpekningen är tydlig. Om Adeln lyckats störta alla de andre i samhället under sig, så skulle väl detta hafva varit en vida gröfre orättvisa (än hvad som skett), det medgifves: men sedan den blott en gårg för alla blifvit tillfogad, menar förf., så skulle det sedan hafva blifvit Iugnt i landet: de ofrälse stånden skulle här, likasom i Ryssland, Polen, Galzien och Ungern, känt sig så djupt nedtryckta, att någon strid aldrig ens kommit i fråga). Slafveriet skulle till och med hafva öfvergått till ett nalurligt tillstånd! — Hvad säger du härom, läsare? Hade det icke varit önskvärdt? Hade det icke varit herrligt, om svenska adeln lyckats i de srifvanden, som nådde sin spets vid medlet af sextonhundratalet? Vi skulle då med säkerhet bafva blilvit ett adelsfolk, alldeles som polackarne, för att sedan, genom de adliga ätternes inbördes tvister och då folket i massa ej mer hade något ord med om fäderneslandet, också, med lika säkerhet som Polackarne, blifva ett rof för ryska örnen! Hvilken skön utsigt — som tyvärr gjordes till intet genom adelns kufvande under Carl XI och Gustaf HI. Vi äro väl öfvertygade, att hr F. med nödrop och många besvärjelseformler skall draga sig tillbaka vid blicken på: dessa slutsattser, följdriktigt och nära oundvikligen dragna från hans citerade sida 46. Men vi påstå, att om hr F. i dessa sina rader icke haft den mening vi bär angifvit, så har han i dem haft alldeles ingen. Han kan välja. Vi äro förvissade, att hr F. aldrig skall brista på välmenta försäkringar. Geijer har i silt svar (sid. 103) tecknat honom med dessa ord: Hr F, är stark i dessa ofta återkommande försäkringar. Han bedyrar sin kärlek för fäderneslandet, sin ömhet för konung och folk. Jag tror honom. — Han bedyrar den verkliga liberalismen af sill tänkesält, som skall vara så stor, att han derigenom torde utsätta sig för ultra-aristokraternes misshag. Jag tror att han i den punkten kan lugna sig. Geijer har på andra ställen karakteriserat sin motståndare med ord, som, efter hvad man kan se af hr F:s häfte JM 2, bittert stött honom. Det är framför allt då Geijer kallar honom en mera liflig än djupsinnig herrepy, samt någonstädes säger honom vara penfaldign. Hr F. bar med grämelse releverat i synnerhet det sista. Vi tro också, att ett vida mera träffande adjektiv af hr G. kunnat väljas. Emellertid är det en sanning, att hr F. skrifvit för aristokratien på ett sådant sätt, att hela den i anledning deraf väckta striden, såsom Geijer förutspår, troligen kommer att lända hr F:s patroner till mera skada än gagn. När sådant inträffar, kan det måhända vara godt nog, om man eger ett sådant epithet som enfaldigp, att urskulda sig med. Geijer har ädelmodigt erbjudit det. Det torde framför allt behökvas, när man Jåtit påskina sådana sattser, som att det varit ett medel att bekomma slut på trätorna i landet, om hela folket en gång för alla blifvit helt och hållet lagdt under adeln, d. v. s. gjort till en klass af lifegna. (Slutet följer.) ) Allt det ohistoriska och opsychologiska i hela detta F-ska radoteri lemna vi alldeles orördt. Hvar och en som kastar sin blick på Rysslands, Polens och nu sist Galiziens händelser (likasom på Ungerns i förra seklet), vet huru det förhåller sig med friden och lugnet, som de länder ätnjuta, der folket befinner sig i slafveri under adeln. (Red. Not.) LITTERATUR. Lefvernesbeskrifning öfver Johan Fredrik Oberlin, kyrkoherde i Waldbach, af D. E. Stoeber. Öfversällning. Första häftet. Stock