Aftonbladet – 27 juni 1846, sida 2

STRIDEN EMELLAN GEIJER OCH FRYXELL, om Aristokratfördömardet. (Forts. från J4 141.) Hr F. har sid. 43 följande framställning: Oviljan mot aristokratien borde hos Svenskarne vara mindre än hos deras grannar och hos europeåerne i allmänhet. Feodalismen har hos oss aldrig skjutit rot, aldrig burit frukt. Svenska adeln har öfver de andra samhällsklasserna aldrig på långt när haft så mycken magt eller kunnat utöfva ett sådant förtryck, som hos grannarne, Ryssar, Polackar, Tyskar och Danskar. Svenska allmogen har alltid varit fri, aldrig slafvat under lifegenskapens ok. Den har likasom de andra ofrälse stånden redan i flere hundrade år haft laglig röst och stämma vid afgörandet af fäderneslandets angelägenheter, en rättighet, som ingen europeisk allmoge i sådan grad innehaft. Vi säga det med trygghet: bland alla Europas folk har, med ett eller annat mindre undantag, ingen allmoge varit så fri, som den svenska; ingen allmoge har af sin adel lidit så litet förtryck som den svenska. Om vi icke efterfråga alt fästa oss vid de särskilta punkter i detta stycke, som äro historiskt osanna, utan gifva hr F. rätt i hufvudmeningen, hvilken innefattas i dessa ord: patt svenska adeln öfver de andra samhällsklasserna aldrig på långt när haft så mycken magt eller kunnat utöfva ett sådant förtryck, som (adeln) hos grannarne, ryssar, polackar, tyskar och danskar,; så spörja vi endast: hvarföre har ej adeln i Sverige kommit derhän? Icke härleder sig detta af brist på fallenhet och nit hos adeln sjelf, att, vinna ett sådant mål lika väl i Sverige, som i de andra länderna. Historien intygar tillräckligt huru adeln här upfbjudit all sin förmåga, att förslafva bordeståndet, och äfven så vidt möjligt beherrska de andra, ehuru det högre presterskapet, först genom kyrkans mäktiga utländska stödjepunkt (pålven) och sedan inrikes genom stödet af konungarne, värnade sin plats bäst. Men huru vidt adeln hunnit med sitt fiendtliga arbete mot bönderna, synes då det vid medlet af 1600:talet gällde sjelfva Bondeståndets existens) såsom ett fritt stånd; och det hade ganska säkert fallit i lifegenskap, derest icke det Carolinska tidehvarfvet inbrutit och en reduktion kommit, som störtade adeln ifrån dess usurperade öfvervälde. — Hade man icke redan i Carl X:s tid vågat sig fram med den definitionen på undersåtare, som just är lifegenskapens utgångspunkt, at! nemligen Adeln utgjorde konungens omedelbara och (i sällskap med borgare och prester) egentligen enda undersåtare, hvaremot hela massan af Bönderne icke vore konungens undersåtar annars än medelbart; d. v. s. Bönderne skulle betraktas såsom Adelns undersåtare omedelbart direkte och egentligen, samt icke kunna anse: som konungens undersåtare (följaktligen ickt heller såsom medlemmar af samhället, delegarc i riket) annars än blott genom adeln eller så som dess egendom. Hvad säges härom? Be: griper man nu, huru litet det fattades svensk: Bönderne att få dela de ryskas och polskas öde! Det finnes följaktligen visst intet skäl, att hyss mindre ovilja emot aristokratien, såsom institution, i Sverige, än annorstädes; enär orsaken. hvarföre vi icke här af densamma blifvit störtade i samma elände, som andra folk rönt a! sin aristokrati, icke står att söka i den svenska adelns större hofsamhet, då den handlat som adel; utan deruti, att dess makt,i tid och medan det ännu var möjligt, blef bruten. Sjelfva tankeställningen i hr F:s sist anförda stycke är eljest märklig för den deri rådande anden. När man läser det, ser det nästan ut ) Se sjelfva brochurerna.