Aftonbladet – 17 juni 1846, sida 2

NO W OO AA ———— — att hon åt denna kärlek, som blindt beherrskar henne, skulle egna hela sitt så lätt förkrossade hjerta; och hvad kunde j-g göra annat än krossa det, ty att gifta mig med henne vore en oörlåtlig dårskap. Nåväll tillade han, jag kommer ihåg, att, under min barndom, min mor en dag, då jag var sjuk, bar mig till kyrkan, lät mig falla på kvä framför en Mariabild och efter henne upprepa; Heliga jungfru! som sett din son dö på korset, rädda mig åt min mor! Denna heliga bild, som jag då tillbad, har med outpånliga drag förblifvit fistad uti mitt minne, eburu jag icke för någon omtalat denna bemlighet, af fruktan att blifva föremål för något bitande skämt. Nå väl! hädanefter skall Lise för mig endast vara ett sådant minne, en blott få ögosblick skådad gudomlig bild, som jag skall uti min själs innersta bevara, för att skydda den emot mina egna passioner. — Må jag då it en lefnad at förströelser, utsväfningar och narraktiga upptåg offra denna ungdom, dessa krafter, som vårt förslappade århundrade icke förstår att bättre använda. Hade jag lefvat uti andra tider, vore jag icke sådan, att jag måste blygas för att vara hvad jag är. Om I:se icke vore af lågt stånd, om bon i stället vore en drottning, skulle jag våga alit för att blifva henne värdig. Ja, med tankarne fästade på den talisman hon bär vid sitt bröst, man kan hvad man villn, skulle jag våga det. Men jag kan omöjligt nedstiga ända till henne. Låtom oss derföre icke vidare tänka derpå.