Aftonbladet – 17 juni 1846, sida 2

dra efter Nattvardsgången, så att ni kände någon ånger öfver hvad som skett, och huru föllo dessa samtal? — Sofi E. Vi ångrade oss och talade dercm med hvarardra. Ordf. Talades det icke om, att ni skule bekänna? — Sofi E. Nej; det talade vi ej om. Ordf. Hvar talades ni vid, minns Sofi det? — Sofi F. Utanför pappas sjukrum. Ordf. Hvad sade ni gå? — Sofi E. Det -minns jag ej. Ordf. Sade mamma och Sofi, att det varit bättre om gerningen aldrig skett? — Sofi E. Ja. Ordf. Hvilket förekom Sofi svårast, antingen att pappa eller Maja Stina Forssberg dött? — Sofi E. Vi tyckte att det var svårt, att begge dött. Ordf. Erforo mamma och Sofi någon fröjd öfver att pappa dött, i anseende till hans fylleri? — Sofi E. Nej. Ordf. Hade ni några rådslag tillsammsns, när ransakning i målet skulle ske? — Sofi E. Ja, det beslöts, att jag skulle taga brottet på mig. Ordf. Hvarföre det? — Sofi E. På det att mamma skulle slippa häkte. Ordf. Hvarföre bekände ej Sofi första eller andra gången då målet förevar? — Sofi E. Så länge jag ej hade vittne emot mig, ansåg jag mig ej behöfva bekänna. Härefter förekallas fru Ekvall. Då hon inkommer, sätter sig Sofi på den stol som blifvit framsatt åt henne. Fru Ekvall går fram mot dombordet, intar genast sin förut antydda plats och hvilar emot ryggstödet. Hedda Thorman sitter på en stol utan styre och lutar ryggen mot kakelugnen. Ordf. (till fru Ekvall). Hörde fru E. och Sofi kontrollören ropa och jemra sig öfver sina plågor under hans sista sjukdom? — Fru E Ja herre Gud! det gjorde jag visst. Ordf. Voro frun och Sofi ledsne deröfver? — Fru E. bedyrer, att hon fällde bittra tårar. Ordf. Gret Sofi också? — Fru E. (tvekande och med en forskande blick på Sofi). Ja — det kan jag verkligen ej svara hr häradshöfdingen. (Efter ett litet uppehåll:) Jo, Sofi grät när hon satt och läste psalmer för fadren. — Ordf. Det var vackra psalmer? — Fru E. Ja Gud nå oss så visst. Ordf. Sofi har sogt att bon och frun fruktade för att bli röjda och rådgjorde med hvarandra huru brottet skulle kunna döljas? — Fru E. Jag har aldrig rådgjort med henne. Det hör till hennes osanninger. Ordf. Men för sin räkning har hon väl fått säga det? — Fru E. Ja, Gud bevars! hon kan säga hvad hon vill. Ordf. Sofi har sagt, att frun varit med om planen att skylla på Hedda Thorman. — Fru E. Nej min goda häradshöfding. (med häftig ton till Sofi) När skulle det ha skett? Sofi erinrar modren om angifvelseplanen mot Hedda Thorman, men fru Ekvall bedyrer, att hon aldrig varit med om en sådan plan, och ger Sofi Ifiere förebråelser för det hon står och vrider till osanningar mot sin mor. Ordf. framställer nu flere frågor till fru Ekvall angående förloppet då herr doktor Sköldberg efterskickades och hvarföre fru Ekvell hellre ville att Sköldberg skulle anmodas resa till Attarp än doktor Nordstedt, som dittills alltid varit läkare i huset. Fru E. svarar hufvudsakligen, att hon föresagit doktor Sköldberg såsom känd att vara en särdeles skicklig läkare och att Sofi, vid hemkomsten från doktor Nordstedt, medfört det bud frän honom, att han vore af sjuklighet hindrad resa till Atterp och derföre önskade att doktor Sköldberg måtte anmodas resa dit dagen derpä, om läkarevård då behöfdes. Sofi vitsordar att så var förhållandet. Ordf. Samrådde frun och Sofi om hvilken läkare som borde efterskickas? — Fru E. Nej, jag bad henne blott skynda sig. (frågande till Sofi) Gjorde jag det, jag mins ej säkert? Sofi säger, att det förböll sig så. Ordf. När Sofi hemkommit från doktor Nordstedt med föreskrift om mjölkkuren, samtalade frun med Sofi. Hvad yttrades er emellan? — Fru E. När Sofikom tillbaka, gick bon genast in till Ekvall, som läste doktorns ordination. Något samtal emellan henne och mig föreföll ej. Ordf. Yttrade ej Sofi sin ledsnad deröfver, att hennes far fick motgift? — Fru E. Nej. Ordf. Men Sofi har sagt, att hon haft detta yttrande till frun? Fru E. (till Sofi). Det är obegripligt, att du så kan ljuga. Du är förskräcklig. Satt du ej vid Ekvalls sjuksäng och bad honom flera gånger, att ban skulle dricka af mjölken: Söta pappa drick! söta pappa drick! Sofi förnekar modrens uppgift. Fru Ekvell begär, att Henriette måtte tillfrågas om icke hon hört både fru Ekvall och Sofi uppmana kontrollören Ekvell att dricka af motgiftet. Henriette, tillfrågad, säger sig ej minnas det och kunde ej se om hennes far drack något, emedan bon låg sjuk på en soffa. Ordf. Blef frun förskräckt öfver doktor Sköldbergs åtgärd, att undersöka pannor 0. s. V.? — Fru E. Nej, jag yttrade blott att jag alltid hållit mitt kök i ordning, och deröfver fann doktor Sköldberg sig stött. Ordf. Då frun föll ner vid sin mans sjuksäng och han yttrade: Inga scener! hvad tilldrog sig då? — Fru E. Jag låg och gret vid Ekvalls sjuksäng. Ekvall yttrade: ligg ej och grimacera. Ordf. Voro tårarne uppriktiga? — Fru E. Jag har aldrig låtsat.