Aftonbladet – 17 juni 1846, sida 2

—— NV EO —— — Men hverföre då icke antaga vår bjudning? sade fru Guranflot, som var intagen af den veckra Leonce. — Min närvaro skulle kanhända icke vara behaglig för alla, min fru, svarade Sterny med en bugning; tillåt derföre, att jag afligsnar mig. — Men det blifv:r regn, sade fru Guranflot; låt oss åtminstone få lemna er ett paraply. — Nej jag tackar, min fru, sade Sterny med sorglig ton; farväl, farväl herr Laloine, farväl min fru! Och slutligen, vändande sig till Lise, sade han: farväl, mamsell! Hon lät bonom gå, men knappt var han på tju.u stegs afstånd derifrån, förr än hon vände vände sig bort och brast ut i heta tårar. Sterny hastade med skyndsamhet till jernbanan och återkom snart till Paris. Hemkommen skyndade han att instänga sig på sina rum. Han var förtviflad, förargad på sig sjelf, på Lise; men kunde likväl icke tänka på henne, utan att känna sig berusad af en kärleksyrsel, soma på en gång utgjorde hans sällhet och hans plåga. VIL Imedlertid började Leonce, så snart någrs timmars hvila lugnat denna hos honom ovanliga sinnesrörelse, att allvarligare än under hela sit! förflutna lif öfvertänka den ställning han iråkat Att han var förälskad det kände han och blygdes icke för denna känsla, men fruktade dess följder. Att förföra Lise vore ett skamligt brott som endast en feg usling kunde begå. . — Ty, sade han till sig sjelf, att hon älskar mig, derom är jag öfvertygad, äfvensom