Aftonbladet – 17 juni 1846, sida 2

Ordf. Kände frun någon ånger vid skriftermålet? — Fru E. (hastigt). Hvad skulle jag känna för ånger? Ordföranden erinrar fru Ekvall, att ingen bör begå ett skriftermål, utan att känna ånger, och fäster äfven fru Ekvalls uppmärksamhet på den oenighet, som tidtals ägde rum emellan henne och mannen. Fru E. (utbrister). Ekvall och jag hade då visst ingenting oss emellan. Om jag haft mulna stunder med Ekvall, så voro de i detta ögonblick förlåtna, liksom han tiligaf mig-hvad jag brutit mot honom. Ordf. Sofi har äfven sagt, att fru Ekvall vid samspråk med Sofi ångrat sin illgerning. — Fru FE. (sträcker ut händerna och säger med liflighet i tal och åtbörder). Aldrig har ett sådant ord kommit öfver våra läppar. Det var orimligt hvad lögn Sofi har spunnit ihop. An har sanningen ej kommit fram. (Sofi betraktar modren med tårfyllda Ögon.) Ordf. Hvad är sanningen? — Fru E. (hastigt och bestämdt). Sanningen är att hon gjort mordet ensam. Ordf. Huru kan frun vara säker på det? — Fru E. Jag blott förmodar det och yttrade, att var troligt. Jag är åtminstone icke med om et. På ordförandens tillfrågan vitsordar nämnden det först afgifna bestämda svaret, att Sofi gjort mordet ensam. t Ordf. erinrar om Sofis bekännelse, att hon och modren gemensamt öfverenskommit att begå mordet. Fru E. Vi ha aldrig samtalat derom med hvarandra. Jog talade sällan med Sofi. (Till Sofi.) Du har varit för dig och mått som en drottning. :Fru E. begär en liten tår vatten.) Ordf. Hvarföre fritog fru Ekvall Sofi vid den första ransakningen? — Fru E. Jag trodde henne då oskyldig. Hon fritog också mig. Nu har hon erkänt. Ordf. Då fritogo ni hvarandra och nu beskylla ni hvarandra. Huru kan det komma sig? — Fru E.Jog kan ej tega på mig osanningar för hvad jag ej varit med orm, Sofi (infallande); Det är ju jag, som bekänt brottet på mig. Jag har endast sagt att mamma viste om det. Ordf. Hade frun ingen inre anledning att misstänka Sofi, ingen egen öfvertygelse om hennes brottslighet? — Fru E. Nej visst icke förr än nu, då hon erkänt. Någon menniska måste ha gjort brottet. Jag är oskyldig. (Till Sofi.) Ar detta sannt om mig, säg då hvad som är osannt. Sofi (till modren): Allt hvad jag förut sagt är osanning. Hvad jag nu sagt är sanning. Ordf. Det förefaller besynnerligt att en mor, som fostrat sitt barn, kan blindt tro än den ena än den andra uppgiften, utsn att ega någon inre öfver! ygelse. — Fru E. Hvsd skall man tro. Ordf. (allvarligt): En mor skall känna sitt barn; — Fru E. Ja gunäs, nu lär jag känna, att jag har ett barn som mördat min man. Rår jag derför, bästa br häradshöfding? Ordf. Denna fråga skulle jeg göra frun. Huru förefaller .det frun? Fru Ekvall utbrister nu, att hon är den olyckligaste mor som kan finnas till under solen, och gör Sofi flera frågor angående hvad som i dag förefallit. Sofi besvarar dem korrt och godt. Fru Ekvall blir lifligare och yttrar, bland annat: efter du i dag har börjat bekänna, så säg rent ut. Du bar ännu mycket bak dina öron. Tiden skall nog visa det. Under det fortsatta samtalet emellan mor och dotter yttrar Sofi: vi talte ej med Wilhelm om förgiftningen, hvartill fru E.svarar, bland annat: nej, här är ej något v2, stryk ut vi, jag är ej med dig i förgiftningen ... jag måste väl slutligen röra vid Ekvalls stoft, då du ej låter det hvila med fred i sin graf, ty mig ville Ekvall aldrig något ondt. (Fru Ekvall begär åter en smula vatten.) Du char sagt, alt jag bredt smörgåsar. Finns här någon som kan säga det? Nej, min goda Sofi, båll dig vid sanningen. Pigornas smör lade jag på en tallrick; tre pigor och tre skifvor smör. Sofi säger, att modren bredde smörgåsen vid pass kl. 42. Ordföranden tillfrågar fru E. hvar hon uppehöll sig denna tid på dagen och får till svar, att fru E. då var sysselsatt att knyta upp väf i väfkammaren. Ordf. Hvem har, efter fruns öfvertygelse, gifvit Maja Stina Forssberg smörgåsen? — Fru E. Sofi har väl både bredt och gifvit den, efter hon har så god reda på allt. På fru Ekvalls begäran framkallas vittnet Eva Westberg och intygar, att fru Ekvall väl brukade skifva upp smör på en tallrick, men att vittnet aldrig sett henne breda det på smörgåsar. Ordf. (vill Sofi): Ljuger Sofi på sin mor? — Sofi E. Nej, jag har sagt sanning. Fru E. (till Sofi): En gång vsknar du väl till sanningen. — Sofi E. Nu har jag vaknat. Fru E Du har sagt, att du aldrig talte till Hedda Thorman. Kom du inte in i rummet der Ekvall låg och bad mig, att jag skulle ge Hedda litet mat, då jag svarade att jag ej ville det? Sofi säger sig minnas det, men påstår att Hedda fick mat. Ordf. Hvarföre erinrar frun Sofi härom? — Fru E. Jag vill dermed antyda, att Sofi och Hedda talades vid om ett och annat och tycktes ha något gemensamt att bestyra. Sofi (till fru E.): Hedda Thorman kan jag väl ej draga in i förgiftningen, då hon är oskyldig? — me OL. lägaA fa fanta ARN