Aftonbladet – 17 juni 1846, sida 2

ord föll hon i vanmakt och hade dignat till jorden, om icke Leonce hade emottagit henne i sina armar. Ovädret utbröt nu med våldsamhet och Lise darrade, likasom träffad af åskan, men denna vanmakt var endast en snart öfvergående svaghet; bon återkom till sansning och hörde sin mors röst, som ropade henne. — Låtom oss uppsöka henne! — Men ni kan ju med möda gå. — — Jo, jo, sade hon, under det. hennes tänder skallrade, jog kan gå, jag kan, jag vill. Med täll röst besvarade hon modrens tillrop: — Här är jag, mamma, här är jag! Under vägen sade hon till Sterny: — Ni lofvar ju att lemna oss..... jag vil det ..... — Jag skall lyda, sade Sterny. Derefter iakttogo begge tystnad, och när de framkommo till föräldrarne, syntes hon luzr och skenbart återställd. Men under deras frånvaro hade det blifvi enhälligt beslutadt att inbjuda Sterny, och detta beslut blef hozom nu af berr Laloine högtidligen meddeladt. Han vägrade i början, men med en förlägenbet, liknande ett barns. Förgäfves sökte han nå:on uppmuntran uti Lises blickar; hor vände bort sitt hufvud. — Ah! jag förstår, sade herr Laloine; ni äl väntad af det sällskap, som nyss for förbi. — Nei, min herre, sade Sterny häftigt, jag står icke uti någon beröring med dessa personer Dessa personer! hans dagliga sällskap. O stackars Sterny!