Aftonbladet – 16 juni 1846, sida 2

Derefter begaf sig sällskapet på väg, de unga till häst och föräldrarne jemte Sterny till fot. Det gick i början helt sakta, ty mödrarne ropade oupphörligt, att flickorne skulle akta sig. Men sedan de af Sterny blifvit underrättade om den väg de skulle följa, bar det utafi full fart, fram och tillbaka, under stoj och skratt åt halsdukar och hattar, som än här, än der flögo i luften. Sterny, inbegripen uti ett allvarsamt samtal, följde med ögonen Lise, som tycktes alldeles hafva glömt honom och som icke var den minst glädtiga bland denna yra hop. Stackars Sterny, huru mycken möda, för att blifva bjuden på en dålig middag! huru många dårskaper begångna på en enda dag! Till hvilken sysselsättning hade han icke småningom nedstigit! Han hade sadlat fru Guranflots åsna och hade ändå icke vunnit det åsyftade ändamålet. Ännu en gång fann ban sig bedragen. Förargad på Lise, som glad och likgiltig, utan att bekymra sig om honom, red fram och tillbaka, ärnade ban aflägsna sig, då i det samma hördes ett genomträngande skri. — Det är Lise! ropade fru Laloine. Knappt hade hon uttalat ordet, förr än Sterny flög till stället. Då han kom fram, sig han Lise helt lu, nt sittande på sin häst, men deremot herr Tirlot sysselsatt att slå dammet uaf sig och räta ut bucklorna på sin hatt. Lise hade blifvit skrämd, det var alltihop. Så snart Sterny förvissat sig, att hon icke lopp någon fara, återvände han, utan att ens se på henne, till sällskapet, i det han redan på långt håll ropade åt fru Laloine: — Det har ingen fara, min fcu, det är endast herr Tirlot, som fallit af hästen. Uppskrämd af denna tilldragelse skyndade ru Laloine till stället och sade: till Lise: — Stig af hästen, min dotter; det som händt verr Tirlot kan äfven hända dig.