Aftonbladet – 10 juni 1846, sida 2

I — Och jag, sade Lise med ett ljuft smålöje, tackar er för ert bifall. Leonce lemnade henne hos sin mor och begaf sig till en annan salong. Han var lycklig, sig sjelf till trots! Lycklig! och hvaröfver? Öfver att hafva stört denna unga flickas lugn. En usel triumf för en man, hvars lejonöga kommit de mest oförskräckta qvinnor att darra, äfven sådana, som äro vana att beskratta och trotsa allt, till och med skandalen. Vv. Det skulle vara förgäfves att fråga Leonce hvarföre han kände sig lycklig; han visste det icke sjelf, ty denna rörelse var lika ny för honom, som för Lise. Han hvarken tänkte på att undersöka eller bekämpa den, ty han be fann sig väl, såg allt med välvilliga ögon, och om det äfven icke rådde ett fullkomligt behag i de personers sätt att skicka sig, i hvilkas sällskap ban nu var, fann han likväl hos dem en ärlighet, som förtjuste honom; med ett ord: glädjen bos det goda folket var verkligen upprigtig. Han sökte att hålla sig ifrån den salong, der Lise uppehöll sig; men återkom emot sin vilja och kastade en blick dit in emellan tvänne herrar, som stodo uti dörren. Lise dansade, men hennes tankar voro sysselsatte på annat håll; hon höll ögonen antingen nedslagna eller öfversåg hon salen med elt lygtigt och förstulet ögonkast:. Hvem sökte hon? . Leonce fruktade att det icke Var honom hon ökte, men då han märkte, att hon efter hans litkomst upphörde att söka, intogs han af en förut cke anad sällhet, en sällhet så liflig att han vörjade känna en viss räddhågaMen denna känsla af räddbåga kunde. ickel ti Leoneces hjerta, såsom uti Lises, förblifva utredd; ban -undersökte beskaffenheten deraf l: ch rodnade för sig sjelf, l