Aftonbladet – 10 juni 1846, sida 2

ne RN ONA ade nn a OO SRA EE SER MER BA BER . ska skämtet. DEN SKANDINAVISKA FESTEN, Lördagen den 6 Juni: I enlighet med hvad vi i slutet af vårt re Iferat om denna fest sistl. Måndags lofvade Iskola vi bär på fleres anmodan, som önska Itaga en litet närmare kännedom om detta slag begynnelse till ett offentligare uttryck af här varande skandinavism och dermed förknippade sympathier för de nyligen frifunne danskarne meddela de vid tillfället hållna talen, så god de efter improvisationerna kunnat uppfattas. Hr C. J. L. Almqvist anmodades att fram ställa skålen för Orla Lehman, Poulsen oct Helweg, och yttrade sig dervid ungefär son följer : Jag ber att få föreslå en skål för trenne af våra frånvarande bröder på andra sidan om Sundet — Höiesteretsadvokaten Orla Lehman, samt Candida terne Poulsen och Helweg. Hvad som tilldragit sig med dem är allmänt bekant. Den Skandinaviska Föreningen — på cen gång den mest idealiska tanke, såsom innefattande det andliga broderskapet emellan ursprungligen samma, men genom missförstånd länge åtskilda folk, och derjemte en id af den mest praktiska nytta för länderna — den har dock, för ganska kort tid sedan, af somlige ansetts för föga mindre än en befängdhet, af andre, högre upp, för en stor farlighet. Orla Lehman — jag tror, att flera af de närvarande känna honom personligen; men jag är förmodligen den, som bland er alle, M. H., träffat honom sednast, och derföre kan helsa Er från honom: — Orla Lehman är en ganska vacker man, i ordets betydelse af den gestaltens blomstring, som utgör en uttrycksfull förening af andens och kroppens skönhet på en gång. Men han är tillika någonting ännu mera: han är varm. Huru händer det nu?En varm man har icke alltid den vanan, att bära aln och tumstock På fickan. Vid den ryktbara festen i fjol somras på Ridehuset i Köpenhamn yttrade Orla Lehman hänförande ord för den Skandinaviska saken; och dessa ord förekommo månge att ej vara väl — afmätta. De voro deticke heller. Och sådant utgjorde förmodligen ett fel? Poulsen och Helweg deltogo i samma hänförelse. Men — icke nog härmed — gceneralfiska!en Treschow ville, att felet skulle vara ett brott: ett brott af allrasvåraste slag; och den skandinaviska värmens representanter stämdes in för juridikens kalla tribunsl. Hvad inträffade nu, M. H.? Det finnes en ocean — icke blott detta verldshaf, hvarpå handelsskepp gå — men en annan, en ännu större, Politikens ocean. Der seglar Statsskeppet. Vid rodret står naturligtvis någon, som fått uppdrag att styra, och här var det generalfiskalen. Huru går det? Under oceanens synliga yta löper ofta en hemlig, men stark ström i helt annan riktning, än dit man vill föra seglatsen; och är ej styrmannen desto säkrare på sin sak, försättes skeppet häraf, innan han vet ordet af, till ganska oförväntade kuster. Sådan är Strömsättningens makt. På politikens ocean utgöres denna af Allmänna Tänkesällels Med en hemlig och ofta oemotständlig styrka förer det styrelserna med sig. Det är med en art naturnödvändighet allt slutligen måste följa dess gång. Detta tänkesätt kan visserligen taga felt i enskiltheter; men det har den egenskapen, att då alltid förr eller sednare rätta sig sjelf. Allmänna tänkesättet har följsktligen alltid rätt i det hela och i riktningen af sin bufvudmening. Nåväl, M. H.! det gjorde sig äfven gällande i den Skandinaviska frågan. Inom mindre än ett år har strömsättningen fört det skepp, som generalfiskalen skulle tyre, mot en helt annan strand, än den åsyftade; ch Treschow, när han såg det, lemnade redan på örband rodret. — Mine herrar! i och med det jag öreslår Orla Lehmans, Poulsens och Helwegs skål, ir det derjemte för ett af de sista och mest lyande exemplen på allmänna tänkesättets segernakt. Herr George Stephens fick härefter ordet: Han ville be, att få föreslå en skål i alla hänseenlen vigtig. Här uti landet tyckes man vara i allnänhet öfvermåttan rädd för sjelfständighet och ffentlighet. Man vågade sällan nog tänka, taa och handla endast efter egen känsla och eget mdöme; och i fall man gjorde detta, var man fta förskräckt öfver att det kunde komma till llas kännedom. Men denna brist på offentlighet! örlamade all medborgerlig kraft: den bortvisaded II högre anda i det enskilda lifvet. Också der-a ;re var det väl, som allting gick så långsamt här o landet. Säledes borde man icke sky att alltid 7 imodigt t:ga del uti de frågor, som kunde uppstå n land oss. Med glädje borde den bildade med-t orgaren söka göra gällande hvarje framsteg ochr AA RR— —