Aftonbladet – 10 juni 1846, sida 2

för den inre politiska utvecklingens och skandingvismens ide. Herr W. F. Dalman föreslog en skål för tiI dens makt: Äfven jag har erhållit det hedrande uppdraget att.uti denna upplysta samling föreslå en toast. Tillfällets glädje och hoppet om herrarnes öfverseende ha besegrat min tvekan. Jag föreslår en skål för tidens makt... Flere talare före mig: hafva tolkat betydelsen af denna fest. M. H. denna: betydelse är icke blott tillfällig, den är icke blott ett uttryck af några ynglingars svärmeri för en l vacker, poetisk tanke: den är en kraft, som väl till.en början endast. rörer sig inom våra egna bröst, men som småningom : växer till handling och slutligen skall, lik örnen, svinga sig i höjden och uträtta stora ting — det är nemligen en tidens kraft, ett tidens tecken. De civiliserade folken sträfva allt mer och mer till förening, en förening i bildning, i rättskänsla, i menniskovärde. Att ömsesidigt skydda och bistå hvarandra mot barbariet och förtrycket, det må komma från horderna i östern eller från folkens egna styrelser; är civilisationens oafvisliga fordran. Emot denna makt förmå despotiens legda härar eller edikter intet. Strömmen är för stark: den bryter småningom alla dammar, om man vill försöka stänga dess naturliga lopp. Eller månne, M. H., det icke är denna makt, denna Försynens vi!ja, uppenbarad itiden, som mer än något annat tryggar friheten, och som åt henne rödjer rum, äfven der hon icke är försäkrad af lagen? Och icke biott frihetens id6, den medborgerliga som den andliga, går genom vår tid; äfven andra sköna ideer: för sann religion, vetenskap, allmänt spridd bildning, erkännandet af de lägre samhällsklassernas värde, och känsla för deras lidanden, samt slutligen, M. H., den tanke, som kanske i ingen tid stått klarare framför folkens öga — lika rättvisa för alla. Jag utbringar en toast för utvecklingen af de många ungdomliga, sköna och herrliga idger, som den nya tiden bär i sitt sköte. Hr Briz för Nordens konungar: M. H.! Et gammelt sagn beretter om en Dansk Konge, at han en dag, for at beskjämme sine smigrere, lod sin kongelige trone hensätte ved havets bred og böd dets bölger ei at närme sig; men det stolte element iod sig ikke tvinge. Höjere og höjere bruste havets bölger og truede med at bortskylle den kongelige stol — da veg den kloge konge tilbage, og hans smigrere stode beskjämmede: held den Fyrste, der således veed at vige när Folkene begynde at röre sig og Guds stemme taler gjennem folkenes röst, og tifold held den fyrste, der förstår at stille sig i spidsen Tor denne bevägelseog at lede og styre den. M. H.! På Nordens kongetrone sidde to fyreter, der begge til en del have vidst således at komme. deres folk i möde, og jeg udbringer derfor en skäl for dem med det önske, at de stedse mere og meze må läre at kjende deres Folks rette Tanker, at de då mä vede at stilie sig i spidsen for enhver sand og ädel bevägelse, og navnlig at de ved deres snart tilstundande möde må närme sig hinanden med samme varme og bjertelighed, som deres folk allerede have närmet sig hinanden: Hr Hylten-Cavallius yttrade sig härefter, och sökte utveckla buru vår tid mera än någon annan kan kallas Ungdomens lid. Huru mänga af dess största ider, och serskildt den skandinaviska iden, utgått ifrån de ringa och genom dem arbetat sig fram till lif hos nationen. Vidare föstsde han uppmärksamheten på den friska utveckling, som måste blifva en följd af ett lifligare andeligt utbyte emellan oss och bröderna på andra sidan Öresund och norska fjeliryggen, samt föreslog derefter en skål för de friska vindarne inom Andens verld, och för de unga krafter, som röra sig inom Skandinavien Hr Hylten-Cavaällii sednare toast var af följande lydelse: M. H. Jag har äran föreslå en skål för Skandinavisk bildning på Skandinavisk grund. Jeg sade: Skandinavisk bildning, och jag skall söka korteligen utveckla betydelsen af detta ord. All bildning står på ofri grund till sluts, yttrer Tegner på något ställe, och detta är sannt så till vida, som bildningen endast kan uppkomma genom beröring och idevcxling emellan skilda individer eller folksiag. Men M. H. bildningen blir örst då sann när vi på ett sjelfständigt sätt villegnat oss det vetande, som blifvit länadt utifrån, när vi assimilerat det till en del af vårt andeliga väsen; när vi ombildat det till en ny form, i enighet med vårt egna, ursprungliga och naturliga Sätt att känna eller tänka. När jag såiedes talar om en Skandinavisk bildning, kan det icke vara min tanka, att Skandinarien skulle en gång utgöra ett afsöndradt helt, om vore sig sjell nog samt icke i sin kultur uppoge något nytt och främmande element. Men det ar min mening, att vi först skulle upptaga och earbeta de bildnings-stoffer, Rvilka äro oss gifna de nordiska folkens egendomliga verldsåskådnirg;, pråk, historia och litteratur; att vi skulle beynna med att vara Skandinaver och att klart fatta 5 såsom sådane, för att sedermera fritt tillegnass frukterna af andra nationers utvecklingsbemöanden. Om vi så gjorde, skulle icke inträffa, erinra