Aftonbladet – 10 juni 1846, sida 2

— Hvad är det åt mig, sade han, jag ä barnslig, jag gör mig ytterst löjlig. Deras för falskade vin har stigit åt bufvudet på mig. Ja är rusig, eller hvad fan det är åt mig! det ä icke möjligt. För att öfvertyga sig, att han icke låtit sij intagas af någon så barnslig böjelse, företog hal sig att betrakta Lise. Hon dansade i detta ögonblick med en ung vacker karl, fullt ut så vacker som lejonet ock enkelt men smakfullt klädd, hvilken med fullkomlig ledighet konverserade med sin dansös, och dertill valde ämnen nog roande för att underhålla hennes uppmärksambet, och nog väl frams:gda för att af henne erbålla några smärre bifallstecken. Vid åsynen häraf föregick en hel revolution uti lejonets bjerta, han anställde jemförelse emellan sig och denne mean, som kunde vara en lärftskrämare eller dylikt, och ann sig honom icke öfverlägsen. Annu större blef hans missbelåtenhet, då han yckte sig se lugn och förnöjelse målade på Lises ansigte. Hon åter, stackars barn, visste icke af nåson annan sällbet, än den åsynen af Leonces vå henne fästade blick skänkte henne, isynnerret som hon, nu då han icke stod vid hennes ida, och ljudet af hans röst och vidrörandet af ans hand icke mera kommo henne att darra, unde utan fruktan öfverlemna sig åt den glädje; tolthet och förtjusning, denna syn ingaf henne. Sternys bjerta intogs af besynnerliga tvifrelsmål. — Månne, sade han för sig sjelf, denna efter itseendet så öppenbjertiga flicka skulle i sjelfva erket endast vara en kokelt? Ni är, i saning, alltför äregirig, min sköna, ni är vacker, nen era anspråk äro alltför oförskämda. Vid dessa tankar antog Leonces ansigte ett idant uttryek af stolthet och förakt, att den tilda varelsen, som just i detta ögonblick hade