Aftonbladet – 5 juni 1846, sida 3

stringslåkare för Beväringen visar sig äfven esomoftast, då näppeligen någon beväringsklass börjar sina vapenöfningar, utan att man påträffar flera ynglingar som till soldater äro fullt odugliga, och derföre äfven under nuvarande korta och med så ringa fatiger förerade möten, endast kunna såsom kockar eller handräckningsmanskap begagnas, då tvärtom mången sand och kraftfull yngling blifvit från beväringsskyldighet befriad för sådane fel, som den i detta afseende erfarnare mi!itärläkaren ej ansett tillräckligt såsom kassationsskäl, t. ex. saknaden af en smärre tå, eller en fingerled af mellanfingrarne, hvarvid provincialläkaren annoterar den bevöringsskyldige uti mönsterrullorne i kolumnen: kasserad för bristande lemmar,, när deremot militärläkaren möjligen approberat honom, om ban i öfrigt haft en stark och frisk kroppsbyggnad. Likaså händer i motsatt fall, att den civila läkaren amtager såsom duglig en yngling, som är i saknad af sina framtänder eller har anlag för invexta tånaglar, hvilket sednare är en åkomma, hvilken under marcher gör soldaten för längre tid helt och hållet otjenstbar. Visserligen kan den civila läkaren inse allt detta och ännu mer; men det ringa intresse hela tjensteförrättningen för honom eger, tillsammans med den skyndsamhet hvarmed besigtningen bör verkställas, gör att provincialläkarens åtgörande vid beväringsmönstringarne ofta blir ett opus operatum, hvaraf ingen har värre mehn än en militärläkare, som sedermera skall besörja denna unga trupps läkarevård. Författningen, som bjuder provincialläkaren att besigtiga beväringsmanskapet, är således högst olämplig, och borde rättvisligen hela detta bestyr tillhöra militärläkaren. En snar ändring häruti vore derföre önskvärd och ändamålsenlig; och det lider intet tvifvel, att de ökade göromål härigenom tillskyndades den, under den tid beväringsmönstringarne verkställas, från annan tjenstebefattning ledige militärläkaren, skulle af honom gerna ful!göras, då han visste. sig derigenom uppfylla en vigtig pligt åt sitt fädernesland. För provincialläkarne, esomoftast upptagne af sina många officiella förrättningar, bör det dessutom vara särdeles välkommet att befrias från en, för deras öfriga tjensteåligganden så fremmande och så litet tacksam tjenstgöring, som beväringsmanskapets besigtning. Beväringsynglirgen är i alla afseenden under sina vapenöfningar. soldat och bör derföre inmönstras hufvudsakligen efter samma grunder, som en rekryt, och knappast är troligt att hvarken det allmänna eller det respektive militärbefälet skulle finna sig belåtet, att låta den vid rekrytbesigtningen mindre vanda eivila läkaren bestrida denna läkareåtgärd. Man har visserligen redan länge hört talas om en reform i detta afseende, eller en förändring i förut gällande förfatiningar; men som ännu den gamla oformligheten orubbad qvarstår, torde ej vara olämpligt att i detta ämne yttra ett ord i sinom tid. Gammal militärläkare.