Aftonbladet – 5 juni 1846, sida 3

Till Redaktionen af Aftonbladet! Då redaktion af Aftonbladet städse visat sig nitälska för nyttiga och ändamålsenliga reformer i alla grenar af embetsmanna-göromålen inom värt land, torde ej nekes en plats i tidningen för efterföljande rader: Att under friden vara beredd till kriget, såsom säkraste mediet att afhålla anfall utifrån, är visserligen en utnötlt, men likväl sann sats, cch om derföre underhållet af våra stridskrafter medtager största delen af statsinkomsterna, har man likväl derom mindre att säga, såvida nemligen det göres för att vinna det åsyftade ändamålet: landets försvar. Men äfven de största uppoffringar vårt fattiga land kan åstadkomma, äro ej tillräckliga att underhålla en större stående landtarmå, helst vårt peninsulära läge erfordrar såsom oundvikligen nödvändigt ett betydligt och högst kostbart sjöförsvar, hvarföre landtförsvaret till en stor del redan blifvit och framdeles möjligen hufvudsakligast och ändamålsenligast blir baseradt på nationalbeväringen, såsom den talrikaste och yngsta delen af landtarmeen; och om denna del at vår krigsmakt möjligen framdeles får längre öfningstid, och således den hos vårt lands ungdom omisskännellgen inneboende varma lusten för krigsyrket blir förenad med mer soldatvana, torde denna för närvarande med temlig liknöjdhet ansedda krigsstyrka blifva vördnadsbjudande nog, och väl ledd och öfvad, med den tillitsfulla ifver och det varma lefnadsmod hvilket är ungdomens uteslutande tillhörighet, i nödens stund förmå värna nordens urgamla frihet. Mera utsträckta vapenöfningar, äfvensom i sammanhang dermed bibringad större soldafmessighet äro likväl ej tillfyllestgörande att bilda en för fatiger och vårt lands ofta hårda klimat mindre känslig arwe, utan erfordras hcs krigaren äfvenledes en frisk och sund organisation samt utbildad kroppsbyggnad. För att vinna detta ändamål, fordroåzs i första rummet att beväringsskyldigheten vidtoge först vid fyllda 22 års ålder, då vår allmoges söner först tillbörligen utvecklat sig, och i andra rummet att läkarebesigtningen vid beväringsmönstringarne skedde med den yttorsta noggrannhet, så att endast starkt och normalt byggda ynglingar approberades, och detta oansedt deras längd understege det bestämda mättet 5 fot och 3 tum. Enligt Kongl, Maj:ts instruktion för provincialläkare, tillhörer dem att såsom besigtningsläkare tjenstgöra vid bevärinzsmönstringsr, och endast vid provincialläkarens sjukdomsfall eller då han eljest äger legligt hinder, kunna, enligt Kongl. Brefvet af d. 23 Febr. 1819, militärläkare förordnas att biträda vid beväringsmönstringarne. I denna Kongl. författning torde väl ligga en icke liten orättvisa. Hela läkarebestyret med beväringsmanskapet bör väl rimligtvis tillhöra ensamt militärläkaren, som ändå slutligen får besörja den unga truppens helsovård, och således i första rummet äger största intresse att noga pröfva dugligheten hos det manskap, han sedan som läkare skall sköta. Vare härmed ingalunda sagt, att icke provincialläkaren skulle äga tillräcklig insigt att undersöka beväringsyngiingarnes lämplighet till soldattjenst, emedan endast ganska vanliga läksrekunskaper och någon kännedom om den fysikaliska undersökningsmetoden är fullkomligen tillfyllestgörande, att i detta afseende uppfyl:a alla anspråk; men dels det ringa intresse denna embetsutöfning måste äga för den civila läkaren, och dels den skyndsamhet som erfordras, då ej sällan besigtoingsläkaren på den inskränkta tiden af 4 å 5 timmar nödgas visitera flera hundrade ynglingar, gör, att så väl ett eget intresse måiste vara fästat vid saken, som äfven en viss vana vid dylika bestyr är nödig hos läkaren, likasom en på erfarenhet stödd kännedom om hvad i fysiskt afseende af en soldat fordras, hvarföre ifvenledes allt som i medicinskt afseende rörer beväringsmanskepet, bör helt och hållet tillhöra militärläkaren vid den trupp, hvarest bevärings-manskapet sedermera skall erhålla sin; soldatbildning. Olämpligheten af en författning som bestämmer provincialläkaren att vara mön