Aftonbladet – 5 juni 1846, sida 3

Jaf bondeförmögenhet, om fördelen Evaraf någo slags dunkel instinkt syhes föresväfva allmogen stod bonden dock genast färdig, att endest i oci för sakens rättvisa, biträda densamma, och dett oaktadt förändringen måhända i politiskt: afseend var förståndet ofördelaktig, enär den, i viss måp förminskade sammanhållningen i den motstånds kraft bonden hade att uppställa mot medstånden möjliga anspråk. Detta medgifvande är en a glanspunkterna i svenska bondeståndets historia det är en vacker bild, att se, den förnämt så kal lade bondhbopen sjelfvilligt offra åt en gudemakt framträdande under så sträfva former, som: rättvi. san. Misstydningar hafva ej heller här felats; mar har sökt att, med mera eller mindre talang, karri: kera en af de ädlaste statshandlingar, hvaraf sven. ska riksdagars protokoller förvara minnet; mar her äflats att åt utgången af denna fråga påtrycks en pregel af yttre, fremmande impuls. Antagligen kommer likväl den tid, då åt svenska bonden gifves hvad honom tillhörer, då rättvisa vederfares den der sjelf öfvat rättvisa. Svenska allmogen torde mera, än de flesta andra länders allmoge, kunna anses sjelfständig.. Orsakerna dertill äro, för det första, att den punkt af bildning, hvarpå den befinner sig, står högre, än bondeständets hos andra nationer; för det andra, att den längre, uråldrigare, än någon annan allmoge, varit sin egen, varit berättigad att deltaga i lagstiftningen, att lägga sin röst öfver hvarje fråga af betydenhet. Vi ha imedlertid, för icke långt tillbaka, sett dess representanter skildras som ett band råa, fullkomligt osjelfständiga personer, hvilka, aildeles urståndsatte att handla annorlunda, än i andras ledband, fördes deri med de tarfligaste, de öppnast till hands liggande medel, utan att man ens åt dessa grofva tillgöranden kunde skänka det diplomatiskt ursägtande namnet af intriger. Med stöd af bondens naturliga brist på bvyad msn kallar lärdare bildning, äflades man att görå bans plats inom representationen fullkomligt ofri; han var, enligt denna deduktion, hemfallen under der förste och bäste, som behagade åtaga sig besväret med hans ledning. Det är möjligt, att denna skildring kunnat träffa in på en eller annan ledamot af ståndet; men månne i sådant hänseende t. ex. riddarbuset kan anses hafva haft ringaste försteg för bondeståndet? Man åtminstone låter påskina, att i detta sednare öfvertalande, ett slags vädjande till öfvertygelsen egt rum; — få lära väl deremot vilja neka, att på riddarhuset fanns en styrka, som uppbädades, som lydde blindt, som skickades i ärender, som sprang med listor, en tystlåten corps, alltid beredd att obeir, mourir el se tairer. Hvem var, under sådana förhållanden, sjelfständigare: bonden eller adelsmannen? Och hvem borde vara sjelfständigare: mannen ur kojan eller mannen med ett namn, med anor och anspråk? Vi hafva här, utan att binda oss vid någon viss psykologisk ordning, temligen spridda framställt de dreg -ur allmogens karakteristik, som, under en mångårig nära beröring med densamma, synts oss mest i ögonen fallande. Vi tro oss dervid hafva gått opartiskt tillväga. Men skulle ändå någon finna herremannens förhållande till bonden här skildradt ur en nog mörk synpunkt, må det föråtas den, som sjelf endast beböfver gå ganska få zenerationer tillbaka, för att finna sig vara ett barn af allmogen, om hans hjerta svällt öfver vid erinringen af det vårdslösande, den förödmjukelse, det förtryck, som ostridigt svenska bonden fått af sina högre ställde medborgare, under loppet af sek er, vidkännas., RETA VEN Brr