Aftonbladet – 22 maj 1846, sida 3

framsteg, men poeterna ensamt fallit ned till er ohjelplig dumhet och cretinism? Jo, jag skall säga er orsaken. Det är ders före; att fåfängan utan möda erkänner menniskors öfverlägsenbet uti sådana vetenskaper och konster, som fordra långvariga specialstudier: och det har aldrig blifvit bevisadt, att man icke sjelf kunde blifva en stor mekanicus, en skicklig läkare, om man hade studerat mekaniken eller. läkarekonsten. Man äger nu icke instrumentet, man behöfver icke känna någon förödmjukelse af att ej kunna spela derpå; ni tillstår gerna, att andra kunna gå långt på en väg, den ni icke sjelf beträder, och der de icke kunna gå förbi er. Men poetens instrument äges af hela verlden, ty hela verlden är i besittning af tarkan och ordet; och hela verlden spelar på detta instrument, det vill säga talar och skrifver, hela verlden vandrar fram på denns tankens väg, der skalderna utgöra förtruppen Man måste äfven tillstå, att skaldernas ära är mera önskvärd och mera ljuf; man beundrar en stor matematikus, men den beundran, som skänkes en stor skald, gränsar till dyrkan och kärlek; skaldernas sällskap är mera brydsamt på lifvets stråt, der de i förbigående plocka för sig de skönaste blommorna. Det farliga i afunden är, att den vet af sin egen fulhet, och derföre aldrig visar sig utan förklädnad, såsom andra hatfulla lidelser göra det. Den antager alltid masken af en dygd; den mördar alltid sitt folk i den allmänna moralens namn; det är af idel beundran för de döda, som den nedsvärtar de lefvande. — Ibland de personer, som höja sig öfver hopen, är det alltid skalderna, som -man argast drager i rockskörtet, på det de må falla tillbaka. Har ni någonsin bivistat ett theaterstyckes fall? Ni vet då, att hvarken någon förhatlig last eller något brott är föremål för så mycket hat, så minga stickord och förolämpningar, som en skald, hvars stycke misslyckades — det är åt honom, man har förbehållit hvisselpipans ljud, det mest hånande sätt att uttrycka sitt ogillande. Detta är också orsaken, att då en skald af snille elier talang har väckt beundran, anfaller man hans enskilda lif, och upphittar om bonom alla dessa småsaker, som hviskas i örat, och som hela verlden utan undersökning tror på, i följd af eut hemligt begär att neddraga den store mannen till jemnböjd med sig sjelf; dessa berättelser, som man aldrig berättar med så hög röst, att han kan försvara sig derför. Vi skulle vilja säga till alla hederligt sinnade, att det vore enfaldigt och orättvist att vilja afstå ifrån kärleken och låta menniskoslägtet taga slut, för Helenas skönhets skull, Menelai bustrus, eller för Cleopatras, som var drottning öfver Egypten. Ar det icke då lika enfaldigt, orättvist och brottsligt mot sig sjelf, att icke njuta med förtjusning af de talanger, som utveckla sin blomsterprakt under våra ögon, blott för de talaners skull, som hafva blomstrat i forntiden. När vi se blommor, skole vi icke bekymra oss alltför mycket om, huru många solstrålar de insupit, utan fästa oss vid deras rika färgorakt för ögat och den Jjufva vällukt, hvarmed ie hänrycka sinnena. SANTE I