Aftonbladet – 22 maj 1846, sida 3

herde he BLANDADE ÄMNEN. Om den gamla och den moderna litteraturen, af Alfons Karr. Jag har intet system och erkänner ingen skola i litteraturen. Jag tror icke, att man oupphörligt bör, i form af rökelse, bränna de lefvandes böcker under näsan på de döda. Jag tror lika litet, att man bör resa ärestoder med sönderslagna stycken af de stoder, som varit resta åt store män i förflutna tidehvarf, i stället att hugga dem i nya marmorblock: mitt bjerta har utrymme för tillräcklig beundran, kärlek och erkänsia för alla snillen och alla talanger i alla länder och alla århundraden: jag känner intet behof att taga ifrån de ena, hvad jag tror mig böra gifva åt de andra. Låtom om fortsätta att påpeka dessa två stötestenar. Somlige uppbygga åt snillet. ett alltför trångt Pantheon, som måste utrymmas hvart femtionde år, för att lemna rum åt nya hyresgäster. Store män hafva i alla tider haft tillräckligt många förträter att kämpa med under sin lefnad, att man må kunna spara dem nya efter döden; deras odödlighet bör få åtnjuta preskriptionens välgerning, och man bör låta dem sofva orubbade i sin ära. Ett lands vitterhet liknar en pyramid; om man nedrifver dess grundval hvart femtionde år, så skall spetsen aldrig nå öfver de vanliga hustaken. Hvad den sednare afdelningen angår, så har med den inträffat ett eget fenomen; men det förskrifver sig icke först ifrån gårdagen. På den tiden, då Moliere, Boileau, Corneille, Racine och Lafontaine skrefvo, jemförde man dem med Terentius, med Juvenalis, med Sofokles, med Euripides och med Phedrus; derefter bevisade man, klart som dagen, att aldrig ett förnuftigt ord hade blifvit skrifvet annat än på Grekiska; att alla åtora och ädla idger hade blifvit framställda på latin; att menniskoslägtet efter den Grekiska och Latinska litteraturens död hade blifvit en komplett idiot; att det hädaneftier vore ur stånd att sammansätta en fras af sin egen fatabur, och att det enda, som vore lofgifvet att försöka, vore att öfversätta och efterhärma forntidens författare. Molicre, Boileau, Corneille, Racine och Lafontaine äro nu döda; de hafva öfvergått till forntidens stånd, det vill säga, de taga icke mera sin andel i solens ljus, eller i ära och pemingar. Man låter dem derföre, i hänseende till de samtida, nu spela samma roll, som forntidens författare fingo åtnjuta i förhållande till dem sjelfva. Detta bevisar obestridligt, att hos en hel hop menniskor utgör beundran för de döda endast en förklädd afund mot de lefvande. Det är detta, hvarom vi skole försöka att öfvertyga många hederligt sinnade personer, som i allrabästa välmening hafva låtit blindt ledas till detta sätt att se eller snarare att icke se. Hvaraf kommer detta menniskosnillets förfall? Solen fortfar ju att framlocka blommorna ur deras knoppar, och att låta frukterna och skördarna mogna? Det är endast menniskans själsförmögenheter, hvilkas växtsaf uttorkat och icke mera framalstrar annat än bleka och luktlösa blommor, bäska och saftlösa frukter; men någonting än mera svårt att förklara är, att denna besynnerliga slapphet icke befinnes äga rum annat än i afseende på vitterheten. Det faller t. ex. ingen in, att nedergöra nutidens pianister, under yttrad saknad att man icke mera äger Marsyas flöjtpipa eller det sköldpaddskal, hvarpå Orfeus spände sina tre stränsar. Man är i allmänhet öfverens om, att Tulous flöjt eller Brods hautboö äro mycket öfverlägsna de halmpipor (aven) och odörtsrör (cicuta), på hvilka de gamle gjorde en så vacker musik. Man: påstår sig hafva gjort stora och obestridliga framsteg i både vetenskaper och konster. Hvaraf kommer det då, att strategien, mekaniken,. fysiken och läkarekonsten gjort så stora