Aftonbladet – 22 maj 1846, sida 2

mannaklassens uppmärksamhet, att sakernas såedes uppkomna ställning var föga naturlig och harmonierande med grundlagens imnehåll och .endenser, som ville att folkets massa skulle väckas till ett högre lif genom delaktighet i ordnandet af landets angelägenheter, och tilldet deraf härflutna medvetandet af politisk vigt och betydenhet. Men, utom att embetsmannaklassens erkännande häraf till en stor delträdde ibakgrunden till följe af den erkändt öfvervägande irflytelse på storthinget, som de öfriga medborgarklassernas passivitet och lägre intellektuella ståndpunkt medgåfvo densamma, må det också ursäktas att den, såväl genom den vunna erfarenheten, som genom medvetandet af sin intellektuella öfvervigt och den inflytelse, dess hela ställning i samfundet gaf den, leddes till den tro, att allting ännu under en lång framtid skulle gå samma gång, i allt det väsendtliga. Denna dröm försvann dock med valen till 4833 års storthing och dettas verksamhet; och den tro eller förhoppning, som en del af embetsmannaklassen närde, att det vid denna tid ådagalagde sträfvandet hos den stora massan af folket eller allmogen på landet efter delaktighet i ledandet af landets angelägenheter endast skulle vara öfvergående, har erfarenheten nu, så mycket kunskap i författningen och menniskokännedomen låta oss förutse, tillräckligen visat vara oriktiga. Men med denna tidepunkt begynner en ny stämning utveckla sig hos Embetsmannaklassen. Dess sympatier för Författningen började märkligen kallna, och hafva sedan varit i ständigt aftagande. Man upptäckte plötsligen en mängd väsendtliga brister i grundlagen, detta verk, som förut ansågs snarare som en produkt af gudomlig nåd och visdom, än af menskliga krafter. Man begynte tvifla, att en författning, som kallar en så stor del af folket till delaktighet i statens styrelse, kunde betrygga !äderneslandets lycka; och man ögnade redan i en snar framtid råhetens och barbariets triumf, hvilken skulle ända med anarki och slutligen upplösas i ett rent absolutmonarkiskt väsende. Denna förändrade åsigt öfver konstitutionens värde hos en stor del af embetsmannaklassen har sedan ej allenast stadigt fortfarit, utan ökat sig; men aldrig har den, hvarken inom eller utom Storthinget, i enskilda samtal eller offentliga öfverläggningar, framstått med en sådan säkerhet och betönklig arrogans, som på den sednaste tiden. Denna förändrade politiska ställning hos en så stor del af embetsmannaklassen och 1 synnerhet bos den fraktion deraf, som för öfrigt både till följe af dess lefnadsställning och föregående studier måste hafva den största kunskap om och insigt uti samfundsförhållandena, är dock, såsom förut blifvit anmärkt, ganska naturlig. Embetsmannaklassen är, så fort icke yttre politiska omständigheter verka i motsatt riktning, af lätt begripliga orsaker vanligen alltid regeringens trogna bundsförvandt; och gälla också icke de orsaker, som verka detta dess förhållande till regeringen, i samma grad hos oss, som i de länder, hvarest embetsmännens oafsättlighet icke erkännes, eller hvarest regeringen ej är betagen rättigheten att förflytta dem, återstå ändock så många föreningsband, att ganska egna politiska invecklingar fordras för att embetsmannaklassen öfverhufvud skall känna sig böjd för en författning, som erkänner folkets rätt att styra sjelf, samt taga parti för nationalförsamlingen emot regeringens åsigter och planer. Bortfallandet af den nödvändighet, som konungamaktens sträfvande efter rikets sammansmältning med Sverige framkallade hos embetsmannaklassen att af alla krafter sluta sig till konstitutionen, är således fullkomligen tillräcklig för att förklara den förändrade politiska ställningen hös denna klass. (Forts. följer.)