Aftonbladet – 22 maj 1846, sida 2

NÅGOT OM INSÄNDA ARTIKLAR SAMT OM SMIDESFRÅGAN. Allmönheten torde nogsamt erinra sig, hurusom Aftonbladet ofta af den konservativa pressen fått uppbära förebråelser, derföre att vi i allmänhet, fastän visst icke utan undantag, varit temligen nogräknade med, att icke, äfven med utsättande af rubriken Insändt, lemna fritt spelrum åt inskickade artiklar, som antingen betydligt afvikit från red:s egna åsigter eller stått i motsats till desamma. Partiskbet, illiberalitet, envishet, sjelfkärlek, och Gud vet icke allt hvilka fel viaf denna orsak fått oss tillvitade. Ett talande bevis huru angeläget det är, att i detta hänseende vara noga på sin vakt, ha vi imedlertid nyligen fått erfara, och det kan måkända icke skada, att, om äfven till en del på vår egen bekostnad, framdraga detta såsom exempel till deras öfvertygande, som ännu framdeles kunde vilja försvara den satsen, att en tidning bör upplåta sina spalter till ett slags allmänning åt alla opinioner. Lördagen d. 9 dennes innehöll Aftonbladet, efter att förut hafva meddelat kongl. bergskollegii utlåtande i smidesfrågan, ett någorlunda utförligt räsonnemang öfver en af de hufvudprinciper, som bemälde kollegium hade uppställt såsom premiss och grund till sina anmärkningar mot sednaste ständers förslag, hvilka utlåtandet innefattar. AT skäl, som längre ned skola visa sig, torde det för bättre minne skull tillåtas oss, att här reproducera den del af artikeln, hvari vi yttrade oss öfver bergskollegii framställning. Den lydde sålunda: För att rätt kunna bedömma detta räsonnemang måste man känna huru det vanligen förhållit sig vid bruksanläggningar. Bruksegaren har ingifvit sin ansökning till vederbörande, som remitterat den till en undersökning af bergmästaren i orten om vattenfallets beskaffenhet, och det kolfång den tillämnade anläggningen egde att påräkna. Härvid hafva bruksegarne då uppgifvit: i främsta rummet huru mycken skog bruket sjelf egde; i det andra något visst belopp, om hvars lefvererande uteslutande till detta bruk ordentliga kontrakter blifvit ingångna med vissa hemmansegare, som afsagt sig rättigheten att sälja kol till någon annan och således åtagit sig en bestämd servitut till bruksegaren. I tredje rummet hafva också oftast en mängd af ortens kringboende skogsegare blifvit af bruksegaren tillkallade och förklarat, att de ansågo anläggningen nyttig till åstadkommande af arbetsförtjenst, samt att de kunde och ville sälja kolför den blifvande tillverkningen, men utan att binda sig till pris eller qvantitet genom speciella kontrakter. Nu kan det vid den föreslagna reformen, naturligtvis, aldrig komma i fråga, att genom friheten i smidesanläggningar den rättighet, som förut varande bruksegare kunna ega enligt första och andra punkterna, skulle rubbas, emedan en verklig eganderätt här finnes. Frågan är egentligen