Aftonbladet – 22 maj 1846, sida 2

enthusiasmens återstod hufvudsakligen koncen;trerades i den enda punkten att bevara rikets sjelfständighet emot den nya förbundsstaten. I detta hänseende var stämningen en och densamma öfver hela landet och hos alla medborvarklasser, med undantag naturligtvis af enskilda ycksriddare och de qvarlemnade små fragmenterna af dansk adel, som med den nya författningen hade allt att förlora, och också förlorade allt, samt endast såg en räddning för sin institution genom rikets införlifvande med Sverige och deras egen med svenska adelsaristokratien. Men den ovilja, som hela nationen närt och närer emot hvarje amalgamationside, var hos embetsmannaklassen, mera än hos de öfrige medborgarklasserna, stödd på en klar uppfattning af hela dess skadlighet. Dess omedelbara och närmaste följder skulle hafva angripit embetsmannaklassen personligen; och blotta driften till sjelfförsvar ingaf denna följaktligen att af alla krafter motarbeta tendenser, hvilkas seger skulle öfverlemna landets indrägtigaste embeten i svenska sdelsmäns händer och sätta norska embetsmannaståndet under desses uppsigt och kontroll. Imedlertid gaf den bestående författningen skydd emot alla sam mansmältningsförslager, och dess uvpprättbållelse. blef — följaktligen embetsmannaståndets fältrop, lika väl som hela folkets. — Hvarje angrepp på författningen betraktades liktydigt med försök till rikenas sammansmältning; ett sådant spårade den vakna misstanken öfverallt, och dess öde var bestämdt i folkmeningen, redan innan det ens sattes i fråga. Detta identifierande af konungamaktens sträfvande till utvidgadt välde med amalgationsförslager var också grundadt, för så vidt som ett utvidgande af konungamakten skulle hafva förökat dennes sträfvande att realisera älsklingstanken: Norges intlemmande i Sverige. Men för öfrigt gingo visst planerna för maktförstoringen vid sidan af dem, som syftade på begge rikenas sammansmältning. Denna samtidiga verksambet af tvenne i sig sjelfve åtskilda ider var likaså opolitisk, som lycklig för vår frihets upprätthållelse. I den allmänna folktanken slogos, såsom anmärkt är, begge iderna tillsammans; och med den enas fullkomliga impopularitet föll också den andra. Detta borde man hafva insett, och dermed uppgifvit den i alla fall på hvarje fredlig väg alldeles overkställbara sammansmältningsideen. Hurudan vår författning nu skulle hafva varit, om nämnde politiska misstag ej egt rum, är visserligen svårt att säga; men i sakernas naturliga förhållande, stadfästadt genom andra staters historiska vittnesbörd och till en del äfven genom. våra egna dagars erfarenbet, åtminstone hos en viss fraktion af vår embetsmannaklass, kan man med öfvervägande sannolikhet antaga, att den skulle hafva haft ett helt annat, ett mindre demokratiskt och ett merarent monarkiskt utseende. Är det redan ett märkligt fenomen, att en rent demokratisk författning grundlägges. och utgår från ett rikets embetsmannastånd, men hvilket dock kan förklaras genom ögonblickets enthusiasm och nödvändigheten att i den kamp, som då emotsågs, elektrisera den stora folkmassan; så är det ett ännu märkvärdigare, att detta samma embetsmannastånd, äfven sedan ögonblickets enthusiasm och det behof, som kom den att sätta massan i rörelse, gått förbi, sjelf uppträder sisom demokratiens vän och beskyddare emot rojalistiska anfall. Denna politiska ovanlighet har imedlertid sin förklaring i den ofvanföre antydda förbindelsen emellan konungamaktens sträfvande efter utvidgadt välde . och amalgamationsiderna. Dessutom var det också en annan omständighet, som väsendtligen bidrog till att bållaj embetsmannaklassen i opposition mot konunga-. makten. Under den första hälften af vår sjelfständighetsperiod utgjorde denna klass kärnan på Storthbinget, och styrde dess verksamhet nästan uteslutande. De öfriga medborgarklasserna voro dels, i förhållande till den förra, ytterst sparsamt representerade i mnationalförsamlingen, och dels gingo de, i och utanför storthinget, vanligtvis i embetsmannaklassens ledband. Den i sitt innersta väsen demokratiska författningen framträdde således i verkligheten såsom grundläggande en embetsmannaaristokrati. Men vanligen gifver ingen godvilligt ifrån sig den makt och det herravälde, hvaraf den en gång kommit i besittning. Nu medför hvarje medgifvande af konungamakt i allmänhet en inskränkning eller begränsning af den andra statsmaktens eller stortbingets myndighet, och, för så vidt detta bufvudsakligen representeras af embetsmannaklassen, tillika af dennes myndighet och politiska betydelse. Också af denna grund var det ganska naturligt, att det rojalistiska sträfvandet stötte mot en fast och kompakt opposition hos embetsmannaklassen. All den myndighet, grundlagen tillägger folket, hade faktiskt samlat sig i embetsmännens händer: hos dem lågo makten och äran, och, så vidt som fördelen är en vanlig följd af makten, äfven den. Med konungamaktens utvidgande kunde embetsmannaklassen, under då bestående förbållanden, endast förlora i makt och värdighet, och kanske tillika i mera materiella förmåner. Atminstone var det ingen! grund att antaga, det en absolut konungamakt, eller en som närmade sig till en sådan, skulle sörja bättre för embetsklassens intressen, än