Aftonbladet – 22 maj 1846, sida 2

ska tidningar. Under det att ihisteds mnebyggare församlade sig till nattvardsgång sista skärtorsdaz, hölls långfredagen särskild sidan ensamt för amtmannen, kammarherren baron Roserkrantz och dess familj. OM DET BEFARADE BONDREGEMENTET I NORGE. Det är mer än väl bekant, att den demokratiska grund, hvarpå det Norska statsskicket hvilar, samt det frö till nationens politiska utveckling, som deruti innehålles, under hela den förflutna tiden, sedan föreningen, varit föremål för en ständig oro hos dem, som vilja alt samhället skall utgöra ett aggregat af privilegier, ståndsskillnader och embetsmannavälde, samt att denna oro tilltagit i samma min som den politiska bildningen hos folket sjelf i grannriket börjat visa sig i Storthingsförhandlingarna. Vi känne också alla, att man af denna orsak, ej mindre här, än inom vissa kotterier i Noige, uppfunnit ett spöke under namnet bondregemente, hvarmed de beskedliga men tillika rädda ibland allmänheten skola afskrämmas ifrån att taga Norges politiska statsinrättningar mer eller mindre till föresyn; och en stor verksamhet bar på båda sidorna om fjellen ägt rum under den sista tiden, för att per fas et nefas som man säger, genom idkeliga predikningar inplanta i opinionen, att ett sådant der ohyggligt ;regemente, värre än både todtenkopfar, kossacker och tartarer, vore för handen. Emellertid hafva andra Norska skriftställare icke heller tegat stilla vid detta falska larm, utan med lika mycken klarhet som sans visat, hvad som här onekligen är en hufvudsak, nemligen att de faror, som man från byråkratiens sida förespeglat i detta hänseende, vid närmare undersökning befinnas icke existera. Ibland dessa skriftställare kan nämnas den berömde ZLudv. Daa, ehuru icke i främsta rummet, emedan han, utgången från en lofvärd afsigt att försona, derigenom råkat in i åtskilliga finesser och hårklyfverier, som stundom komma nog nära till sofismer, och föranleda, att båda meningarne kunna taga citationer ur hans skrift till sin fördel, utan att någondera finner det hela fullt tillfredsställande; men han kan, det o2ktadt, utan tvifvel åberopas såsom en erfaren och säker bedömare af fakta, så fort han från sin egentliga och ursprungliga synpunkt talar om dem i oförtäckta ord. Deremot har en hr P. K. Gaarder, såsom författare öfver den Norska grundlagen och statsrätten, lemnat allmänheten de mest oförtydbara framställningar om sakernas rätta förhållande; och hvilka äro så mycket intressantare för 0ss svenskar att lära känna, som tiden allt närmare nalkas till afgörandet af vår egen konstitutions ombildning. Ropet om ett befaradt Bondregemente har, sedan det först kom i svang här i landet, börjat genljuda ifrån vissa håll jemväl i Norge, hufvudsakligen efter år 1833, men i synnerhet från och med elfte storthinget, då genom en djupare insigt i grundlagens verkliga ande det demokratiska elementet uppstigit till mera betydenhet och vunnit ett så stort inflytande, att det verkligen kan hafva öfvervigten på Storthingen. Det byråkratiska intresset, uppskrämdt af denna omständighet, har i och med detsamma uppträdt i en reaktionär syftning, och icke saknat skribenter för egen räkning, samt deribland en hr B. Dunker, hvilken utgifvit Bemerkninger om den norske Konstitution, föranledde, såsom författaren påstår, af Gaarders Fortolkning over Grundloven. I en detta år allmängjord skrift Om den Norske Konstitution har Gaarder gjort ,Motbemzerkninger, till Dunkers nyssnämnda skrift. Inledningen till denna skrift innefattar en så klar framställning af orsakerna till den nu pågående meningsstriden, och utreder så väl hvari den egentligen består, att äfven den svenska läsaren, framförallt i närvarande ögonblick, skall finna några utdrag deraf värda uppmärksamhet: Det kan icke nekas, och må öfverhufvud anses som ett konstateradt faktum, att under de sednare åren en förändrad politisk stämning begynt utveckla sig hos en stor del af vår embetsmannaklass, i synnerhet den civila eller juridiska. Medan de öfriga medborgarklassernas sympatier för konstitutionen under hälften af de sedan 4844 tillryggalagda år, på ganska naturliga skäl, hufvudsakligast grundade i de tidefnas ekonomiska betryck, endast voro ringa, men med åren tilltagit; så förbåller sig detta omvändt hos embetsmännen. Desses sympatier