Aftonbladet – 19 maj 1846, sida 2

jag på densamma vunnit är mig en borgen, att den ej heller för Eder kan hafva varit utan frukter. — Ser jag tillbaka på min långa lärarebana, som nu nalkas sitt slut, så vet jag, hvilka förebråe!ser mig kunna göras. — Fordrar man af läraren framför allt öfverlemnandet och befästandet af på förhand fullt genomtänkta och afgjorda öfvertygelser, så har jag illa svarat emot en sådan fordran. Mina öfvertygelser, min hela bildning har befunnit sig i en ständig utveckling. Den har utvecklat sig med Eder, genom Eder, för Eder. Lärande andra har jag sjelf oupphörligt lärt. Men kanhända är min ofullkomlighet till endel min förtjenst. Ty det är denna egenhet, som så fästat mig vid Ungdomen, som gjort och skall göra mig alltid och allestädes till en af Eder. Studerande är allt hvad jag varit, allt hvad jag är, allt hvad jag ännu blifver tills lifvets krafter domna. Och eger mitt efterdöme något värde för Sanningens unge forskare, så finner jag det i detta mitt sträfvande. Det skall med mig ej dö, det skall öfverlefva mig, det skall lefva hos Eder; och jag har ingen lifligare önskan, än att det yngre slägtets framsteg må lemna mina i skuggan — en skugga, välkommen, då den sprides, af, träd, som jag varit med om att fostra. — Framåt är milt ödes bud — har jag en gång sjungit. — Det är sjunget och sagdt ur mitt innersta väsende. — Ja, framåt — på banan af sanning och rätt, till mensklighetens, ill fosterlandets sanna lycka! Framåt — mot det eviga ljuset, så länge dess odödliga stråle än når ett snart slocknande öga. — Och är äfven det sista steget — steget i grafven — ett steg framåt — till lösningen af så mången gåta, som likväl — det vete vi — hvilar i den Evige Barmhertighetens hand. — Vare den med oss alla, såsom den är öfver oss alla. — Gud välsigne Eder!