Aftonbladet – 19 maj 1846, sida 2

— Upsala Correspondenten meddelar nu fullständigt det tal, som vid Professor Geijers afresa från Upsala hölls af Docenten W. E. Svedelius å studenternas vägnar, och den älskade lärarens svar. Vi meddela dem här: Herr Svedelii tal: Upsala Studentcorps har samlat sig i afton för att hembära en älskad Lärare ännu ett uttryck af det oinskränktaste förtroende, af den varmaste tacksamhet. Det är med en sorglig känsla vi omgifva Hr Professoren i dag. Vi frukta att den hälsning, vi frambära blir en afskedshälsning; men om äfven så skulle vara, huru mycket än rummets afstånd och alla öfriga förhållanden må skilja oss från Herr Professoren; så finnes det dock alltid en gin väg emellan hjertan som förstå hvarandra. Herr Professoren bar förstått det hjerta, som klappar hos Upsala Universitets ungdom. Vi tacka Hr Professoren för allt det sanna och sköna i lärdom och exempel, som Her Professoren har visat oss, har gifvit oss i sin offentliga verksamhet och i det enskilda lifvets dygder. Under ttenne tiotal af år har Hr Professorns namn varit förenadt med a!lt stort och skönt och godt, som tilldragit sig vid Upsala Universitet. Men det är icke blott läraren, snillet, vetenskapsmannen, som vi beundra, det är det varmt och ädelt lefyande hjertat, som vi vörda och älska. Vi hafva vetat att Hr Professoren har med hjertats innerliga tillgifvenhet omfettat de unga slägten, som hos Hr Professoren sökt och funnit kunskapens lärdom och dygdens exempel. Vi hafva vetat alt hvarje Svensk yogling har kunnat, om han behöft, vända sig till Hr Professoren med sina dyraste förtroenden. Gud bevare Hr Professoren i alla öden! Må den Allsmäktige hålla sin hand öfver Hr Professorens dyrbara lif, dyrbart mindre för Hr Professoren sjelf, ty det tillhör hvarje storsint själ att föga akta lifvet, men så mycket mera dyrbart för Hr Professorens närraaste, för dess vänner, för vetenskapen, konsten, fäderneslandet! Och när hvilans tid kommer, måtte frid omgifva Hr Professorens ålderdom och den Svenska ungdomen aldrig finnas ovärdig Hr Professorens välsignelse ! Herr Professor Geijers svar: M. H.! Jag tackar Eder bjerteligen. Jag har ofta haft sådana tacksägelser att hos Eder aflägga. Men denna gång har min tacksamhet ett större fält. Jag egnar den ej blott åt Eder, som mig nu omgifva; jag egnar den äfven åt Edra föregångare, åt många slägten af Edra likar, åt hela den Akademiska Ungdom, med hvilken jag bär lefvat i 47 år, under hvilka förhållandet till denna Ungdom varit lifvet i mitt lif. Lifvet i mitt lif — har jag sagt. Det är nog för att vår förbindelse ej kan vara lätt upplöselig. Denna förbindelse har bestått sina prof; den har genomlefvat långa tider, den har öfverlefvat till. fälliga missförstånd. Jag anser den hädanefter upphöjd öfver alla skiften; och medvetandet af hvad