Aftonbladet – 18 maj 1846, sida 3

ende. Sedan vittnet derefter blifvit underrättadt om, att nämnde person hette Landgren och att Bergman vore den 3:dje i ordningen, ändrade det sin utsago, förklarande, att det nu igenkände Bergman eller den 3:dje i ordningen för att vara rätta personen. — Andra vittnet Lindman förekallades nu, fick göra lika nära bekantskap med de tilltalade, som det förra vittnet, gaf också lika bestämdt intygande, att den främsta vore den, som hurit klädet. Och oaktadt Lindman derefter gjordes uppmärksam på sitt förmodade misstag, vidblef han sin utsago att den i främsta rummet stående qvinnan vore den, han omvittnat. Denna oförmodade vändning i vittnesmåen föranledde till en sådan sakens utgång, att de tilltalade ej kunde åt saken fällas. Ref., som varit närvarande alla de ifrågavarande ransakningsdegarne, måste vitsorda, aft hrr Otter och Hauffman, under det de fört ordet, på ett sätt, som vittnar om mycken domareskicklighet, sökte att reda saken, och att vittnenas intyg om den verkliga Bergmans brottslighet var så bestämdt och ovilkorligt, att tvifvel derom icke kunde hos någon åhörare skäligen uppstå. -Om det varit en af dessa händelser, hvilkas ursprung ligger i det ördolda,eller det varit hr lagman Lindberghs skarpsinnighet och ovanliga förmåga såsom brottnålsransakare, som förorsakat vittnesmålens återsång, må lemnas derhän. Men utgången företer medlertid ett exempel, huru litet den mindre uppysta folkklassen förstår att bedöma vittnesedens igt och huru mycket en domare miste anstränga in omdömesoch skarpsinnighetsförmåga för att itur dessa hufvudlösa Jmenniskor ufpressa sanninen. Genom vittnesmålens vacklande blef nu den, om ansetts för den verkligen brottsliga, frikänd, ch en annan person, som hittills ansetts endast åsom möjligtvis delaktig, höll nu på att blifva erklig tjuf.