Aftonbladet – 13 maj 1846, sida 3

9) Riksdagsmanna-arfvodet bestämmes till?3 rdi bko om dagen, och om riksdagarne, såsom åter. kommande hvart tredje år, beräknas räcka 8 må. I nader, så kommer detta arfvode att belöpa sig på 1720 rdr. Härtill måste läggas skjuts och dagtrakItamente, som kan beräknas ungefär till 50 rdr Ihvadan utgiften. för hvarje riksdag blefve 770 eller i rundt tal 800 rdr. I 3) För att lättare kunna åstadkomma denna summa, bildas en kassa sålunda; ) Om man antager att i stiftet, såsom händelsen är inom Strengnäs stift, några och sjuttio sacellanier och kapellpredikants-beställningar frnnas, af hvilka 60 t. ex. vilja utse riksdagsman, och 40 räknas till första klassen; 30 till andra och 20 till tredje, så föreslås att första klassen betalar för I hvarje röst 4 rdr bko pr år, eller inalles 40: — andra klassen 2: 32, eller tillsammans . 80: — tredje klassen 1: 46. . . . . . 26: 32. Pedagogier, som innehafvas af prestmän, föreslås att betala lika med 3:e klassens sacellanier, och om de antagas till 40, så utgår från dem . . . . 13:46. Vv. pastorer lika med 2:a klassens sacellanier, och om de antagas till 15, så erlägga de tillsammans oo. . . . 40: — 40 adjunkter betala 2 rdr hvardera, eller inalles . . os ss oo so oo 0 80: — Summa bko rår 280: — Hvilket för 3 år gör 840 rdr. Dessa medel uppbäras vid hvarje ärs slut af äldsta röstande komminister inom kontraktet, och öfversändas med prostexpeditionen i början af följande året antingen till komministern eller sysslomannen vid domkyrkan, som benäget torde för det äsyftade ändamålet insätta dem i rikets ständers bank, der de af blifvande riksdagsman få lyftas. 4) Af det möjligen uppkommande öfverskottet bildas en reservfond för bestridande af oförutsedda utgifter. Att riksdagsmanna-arfvodet, sålunda fördeladt på hvarje år, bir mindre känbart, än om det skule blott under riksdagens lopp utgå, inser hvar och en. Många komministrar, som annars afskräckas från att välja riksdagsman för den. drygare utgiftens skull, torde genom det föreslagna lindrigare sättet vinnas för saken. Man hoppas att extraordinarierna, hvilka saken lika mycket bör intressera, genom en liten uppoffring bidraga till dess framgång. Bröder! Må vi icke fälla modet till följe af de ringa följder, som komministrarnes bemödanden vid förra riksdagen hade, hvartill hufvudsakliga anledningen kanhända var det ringa antalet. Rom bygdes icke på en dag,. Låtom oss, i Strengnäs stift, taga initialivet. Våra embetsbröder i de andra stiften torde följa vårt exempel. Om en representant valdes i hvarje stift, så uppstode ett tolfmannatal, som genom enighet och kraft borde kunna verka åtskilligt godt både för kyrkan och staten. Concordia res parve crescunt, sed discordia maxim2e dilabuntur,. Låtom oss sätta oss öfver de beskyllningar för egennytta, som våra motståndare med hån och skadeglädje göra oss för det att äfven vi önska hafva någon som representera oss vid riksdagarne. Vi förneke icke, att vi yrke ett rältvisare befordringssätt, icke mindre för kyrkans, än för eget väl. Det är redan så mycket taladt och skrifvet om, huru det styfmoderliga behandlingssättet af det lägre presterskapet har en ganska stor del i orsakerna till kyrkans förfall, så att här icke behöfves vidlyftigare ord2s derom. Af det lägre presterskapet, som under hela sin embetstid tjenstgör vid kyrkan, hinna ganska få till kyrkoherdar; ty om de äfven med sina enkla år skulle få ett förslagsrum jemte kollegerna, hvilka hittills räknat dubbla år och härefter räkna s. k. banko-år, så är deras bästa tid redan förbi, och de gå lutande mot grafven; men en församling röstar då ej gerna på dem. De flesta få nöja sig med de i allmänhet magra sacellanierna, då skolkarlarne, utan att förut hafva tjenat kyrkan, med ens öfvergå från skolan till pastoraterne — tvenne så olika verkningskretsar. Om staten bättre bebjertade ställningen för det lägre presterskapet, som under hela sina embetstid arbetar i kyrkans tjenst och städse måste leda, råda och trösta folket, — sannerligen! dess håg och nit för sitt heliga kall skulle då vara mera brinnande, och kyrkans tillstånd skulle vara glädjefullare, i stället för att nu hågen och nitet afsvalnar genom de ekonomiska bekymmer, som följa oss såsom skuggan följer kroppen, och borttaga en dryg del af den dyrbara tiden, som bättre borde användas, och nedtrycka själ och sinne i stoftet! Man anklagar det lägre presterskapet för att vara efter sin tids bildning. Men om så är, har icke staten sjelf, genom sin styfmoderlighet mot oss, lagt stora hinder i vägen för vår vetenskapliga bildning? Ty hvad för stora fordringar kan staten hafva af oss, då vi genom ett längre vistande vid akademien skulle åsamka oss skulder, hvilka vi aldrig egde någon utsigt att kunna betala, såvida vi ej hade håg och fallenhet att välja den ginväg, som skolan erbjuder till en indrägtigare befordran. Och om alla, som ärnade ingå i kyrkans tjenst, toge denna ginväg, huru stor prestbrist skulle då ej uppstå i församlingarne? Men nog härom. ÅAfven vi vända förhoppningsfulla blickar ill konungatronen, der rätt och sanning, herrka, och äre förvissade, att vårt hopp icke skalll; tomma på skamp. Slutligen föreslår ins., att hrr komministrar och Xtraordinarier i församlingarne, så fort ske kan, ammanträda för att öfverlägga och besluta om iksdagsmanna-arfvodets utgående och fördelning. )rsaken, hvarför extraordinarierna inom Strengnäs tift under förra riksdagen icke kunde fullgöra sila åtagna förbindelser, var att vederbörande icke RR