Aftonbladet – 13 maj 1846, sida 3

Det är ju förfårligt! ropade Lyrensvärd med afsky, just dessa båda skojare skiljde jag åt här i går afton, då den mördade höll på att slå ibjel den nublifne mördaren, och detta var sjelfva anledningen till det klammeri, hvari jag råkade med gästgifvaren, den bofven. Det är sant, honom få vi icke glömma bort, sade länsmannen. Sedan vi nu lyckligen och väl fått dessa tre munsjörerna i säkert förvar, vilja vi, med herr baronens tillåtelse, begifva oss till honom, den störste skurken af dem alla, ty utom tjufgömmare funnes det mindre tjufvar., Sedan länsmannen derefter tillsagt kronorättaren och Atheniensaren jemte en mängd gapande åskådare, som redan hunnit att församla sig, att noga efterse fångarne, gick han, åtföljd af Lyrensvärd, till den ordningsälskande herr Spöstedt, som de funno sittande på soffan med en förundransvärdt lugn uppsyn. Nå, min estimabla herr Spöstedt, sade länsmannea till gästgifvaren, får jag nu först lof att bedja herrn hafva den godheten att stiga upp och sedan höra på hvad jag har alt säga. Fren kamraterna derute kan jag mycket heisa. De befinna sig så väl omständigheterna kunna ulåa, och nu återstår endast att herrn har dea ytierigare godheten att föra mig ned i gästrummen, bvilka jag är rätt nyfiken att få taga i narmare betraktande. Var så godt vAck, jag olycklige manb utropade herr Spöstedt med gråtmild röst, hur är det möjligt att sådana bofvar kunnat insmyga sig i mitt ästemabia hus, utan att jag bade minsta kommikation derom. Hvar hade jag mina ögon, bv:r bade jag mina ögon!