Aftonbladet – 13 maj 1846, sida 2

REPRESENTATIONS-KOMMITTEEN. I anledning af en förklaring, som vid representations-kommittens prorogerande afgafs af f. d. talmannen Hans Jansson, och hvaruti ifven två andra af kommittens ledamöter, f. d. talmannen Anders Eriksson samt f. d. riksdagsfullmäktigen P. Sahlström instämde, gör vÖstgötha-Correspondenten, för den 6 Maj följande, såsom oss synes, ganska tänkvärda betraktelser. Vi hafva trott oss böra så mycket hellre meddela desamma, som vi händelsevis icke kommo att genast yttra något derom, när protokollet meddelades af Dagligt Allehanda. Justitiestatsministern grefve Posse öppnade kommittens arbeten med en förklaring från Regeringens sida, och af de utdrag ur protokollerna, som Dagligt Allehanda i sednaste posten reproducerade, synes det, somom talemannen Hans Jansson skulle med en förklaring från de liberalas sida ha velat afslutat kommittens arbeten, n. b. för denna termin; men om den allmänna belåtenheten ej var synnerligt stor med det Posseska talet, förefaller det oss, som den ej heller lärer blifva stort mera med det Hans Janssonska. I hvilketdera fall som helst, är det dock ej mindre nödvändigt att offentligt granska det sednare, än det förra; synnerligast som de båda nästan kunna antagas vara utgångna nära nog från tvenne motsatta sidor. Hans Janssons lyder sålunda: Enär kommitten nu komme att på längre tid åtskiljas och ovisst vore, huruvida alla dess ledamöter skulle återse hvarandra vid kommitteens sammanträde instundande höst, samt då kommittåens verksamhet under denna dess sammanvaro, såsom uteslutande egnad åt förberedande åtgärder för nödiga upplysningars inferdrande, ej funnits lemna tillfälle för någon diskussion öfver, än mindre afgörande af, hufvudgrunderna för Representationens ombildning, önskade talmannen, för den händelse han ej vidare komme att deltaga i kommitttens arbeten, att få uttrycka den åsigt, han byste, att Riksdagsordningens 4 S, som säger: att Rikets Ständer äro Svenska folkets representanter,, icke vore med verkliga förhållandet fullt öfverensstämmande, ty de representerade fyra stånd, ej Svenska folket; — att detta ej kunde sägas vara representeradt med mindre detsamma sjelf genom samfällda val utsåge sina representanter, ålminslone i den ena kammaren, samt all sjelfskrifvenhet upphörde; och vid hvilket, såsom talmannen hoppades, inträffande förhållande, han lade mindre vigt uppå, huru den andra eller öfra kammaren blefve sammansatt. Häruti instämde f. d. talmannen Anders Eriksson och f. d. riksdagsfullmäktigen P. Sahlström. Försatserne i Hans Janssons tal torde något hvar nödgas erkänna såsom riktiga; men deremot stå slutsatserna på en ganska slipprig och svag grund. Hans Jansson anser, att Rikets Ständer icke kunna, enligt grundlagens bestämmande, anses säsom folkets representanter, så länge som de endast representera olika stånd,, men lägger likväl mindre vigt uppå, buru den andra eller öfra kammaren blefve sammansatt, liksom denna, så vidt den verkligen funnes nödvändig, icke äfven vore en vigtigt ingredierande deli representationen. Häri 5. 3 a er ra a a a