Aftonbladet – 13 maj 1846, sida 2

— ——-vvr-—-An !-—M0EtetrLtsdLdA ———————L —L 22 ssmsmmmsmommemsem— ett oförställdt uttryck af tillgifvenhet, som icke en gång hans förundran kunde undertrycka: Gud bevare mig väl! Det är ju baron Lyrensvärd, min gamle, älskade löjtnant. Det skall du få plikta för, din hund! och härvid fattade han hr Spöstedt, som fann det vara hög tid att retirera, i kragen. Regementsväbel Bergström! utropade den resande, som vi hädanefter vilja kalla Lyrensvärd, å sin sida lika förundrad, det var då verkligen ett lyckligt möte! God dag, min gamle hederlige vän och kamrat,, tillade han och tryckte bjertligt länsmannens venstra band, emedan den högra var upptagen af det ädla värf att fasthålla gästgifvaren; men hur i all verlden kommer det sig att ni är här och det som länsman på köpet ? Jo, som bekant är, har vår regementschef nyl:gen blifvit landshöfding i detta län, och som han ansåg mig vara en smula poliskarl, utnämnde han mig genast till länsman i detta härad, SOT . M Och bättre val kunde han aldrig göray afbröt bonom Lyrensvärd; men nu till något vigtigare fortfor han med hviskande röst. Först efteråt skall jag tala om mina egna affårer med denne usling (pekande på br Spösted!) men nu vill jag berätta, att jag i natt fuskat i ert handtverk och kommit ett helt tjulband på spåren. Just här under våra fötter hafva tjutvarne sitt gömställe, ty jag har tydligen hört dem samtala med hvarandra. Det blir nu endast fråga om att kunna fånga dem Vid dessa Lyrensvärds ord blef hr Spöstedts kopparnäsa gråhvit som en kyrkvägg, men som