Aftonbladet – 13 maj 1846, sida 2

REFLEXION I ANLEDNING AF LECOMTES . MISSDÅD. För de ministeriella bladen i Paris hafva de många mordförsöken emot Ludvig Filip varit ett slags rörelsekapital, hvaraf de alltigenom sökt draga den möjligen största fördel till sina aktiers förbättring. Inflytelsen deraf har icke alltid förfelats på kamrarne, vid tillfälien, då en ökad enthus:asm för konungens person varit behöflig för genomdrifvandet af ett och annat. På nationen och allmänheten i Paris bafva deremot dessa förespeglingar af politiska planer, som skolat ligga under en Darmez, en Fieschis, en Alibauds och andres ursinniga företag, haft en ytterst obehaglig verkan genom sjelfva crimligheten af thesen. Så yttrar sig Le Constitutionel nyligen om den förnämsta konservativa jurnalens utläggning af Lecomtes missdåd: Journal des Debats fortfar hårdnackadt att af Lecomtes mordanslag göra ett politiskt brott. Denna tidning förlorar icke modet hvarken genom den officiella dementi den får, eller det allmänna ogillande den röner. Den fortsätter envist sitt olyckliga thema. ,Hvad kan vara dess afsigt bärmed? Tiden skall lära oss det. Förmodligen kan det ej vara utan orsak, som den ministeriella tidningen lägger sig vidöppen för sina fienders anfall, och sjelf gifver dem de vapen, som det eljest vore den så lätt att vända emot sina egna skydd:herrar. Låtom oss med Journal des Debats antaga, alt det är fråga om ett politiskt brott; att i Frankrike finnas mörka afgrunder, hvarur i hvarje ögonblick kunna uppstå sammansvärjningar och mordanslag. Må vi upptäcka — tack vare dess skarpa blick — dessa förvända själar, som utgjuta förbannelser öfver våra lagar och vår samhällsbyggnad; må vi, på dess ord, tro, att Frankrike är uppfyldt af oroligbetsstiftare, af förtviflade, som endast gå och tänka på förslager till utöfvande af en helvetisk hämnd. Antagom — såsom den kort och godt talar, i sin bedröfliga inbillning — att den revolutionära tanken är hopträngd, men icke utsläckt; hvad bevisar allt detta? Ett enda: att det lugn, som herrskar i Frankrike, allenast är skenbart: att ministeren, efter sex års fulikomlig fred, utan oro i det yttre och utan bekymmer i det inre, ändock ej har kunnat lugna sinnena, afväpna passionerna, utrota omstörtningsförslagen! Ministören har varit vanmäktig, och det på en tid, då alla utsigter voro till dess fördel, då hela Europa njöt af freden, i skötet af all den välsignelse dermed följer: ministeren har likväl alltför mycket skrutit öfver sin långa varaktighet, för att nu kunna beklaga sig öfver brist på tid. Oppositionen skulle kunnat hafva ett intresse uti, att göra ett politiskt brott af Lecomtes missdåd: att måla lidelserna i verksamhet, visalandet såsom rof för en stum hvälfning: allt, för att slutligen af ministeren fordra redo för denna sinnenas gäsning. Hon har icke gjort det, emedan hon framför allt håller sig till sanningen; emedan allt visar, att här endast är frågan om ett enskildt brott; och emedan ingen i landet — vi säga det till franska folkets heder — sympatiserar med mord. Hela oppositionen har trott, och vi göra den ingen förtjenst af en blott och bart naturlig känsla, att man skred utom gränsorna af en srlig och uppriktig polemik och förfalskade —— . X — —m—mrmeee 2 -0