Aftonbladet – 7 maj 1846, sida 3

läsaren; utan få endast i förbigående vidröra det intressantaste. Hit torde man få räkna följande: Vi skulle (här i fängelset) hafva framställt honom: I(Erik såsom älskare af läsning och musik, men understundom beröfvad böcker och instrumenter — såsom astrolog saknande ur, samt derigenom mera oroad af sina iakttagelser, än förvissad om deras noggrannhet; såsom målare utan pensel och färger ritande med kol bilder på fängelsemuren;, såsom författare betagen skriftyg och papper, teckInande med en pinne och kol rifvet i vatten sina. tankar på dörren eller bordet. Onekligen har programförf. här framställt för sig sjelf en hop! svåra problemer — och vi skulle högeligen önska se huru han löser dem. Men det är han rätta mannen tilt — litom derpå! Den 4:sta af dessa scener blefve således den: Erik älskare af läsning och musik, men beröfvad böcker och instrumenter. Man måste tillstå, att sällan kan en läskarl och musikus befinna sig i större förlägenhet. Här gäller ock att kunna läsa utantill och trumma på bord och dörrar (en gammal uppfinning, som man nu först riktigt vetat begagna till musikens framsteg i våra musikinstituter, der eleverna spela på tangenter utan strängar.) Nå sådana der litteratörer utan böcker och musici, som utföra på bord och bänkar sina favoritsaker, äro just hemma i fängelserna — och i en sådan scen ligger således ingen svårighet, som vi se. Men målare utan pensel och färger., det är ett stycke bekymmersammare, och wi ställe den frågan till konstnärsföreningen: hur den vill på scenen framställa en sådan målare, ändå drifvande sin profession? Jo: ritånde med kol bilder på fängelsemuren. -Läsaren torde kanske icke varit i tillfälle, att taga i ögnasigte några frescomålningar ur denna skola? Det blir då så mycket intressantare för honom, denna scen, der den fångne Erik håller som bäst på ritande med kol opp efter alla väggarna åtskilliga ganska lyckade croquier, som väk kunna täfla med åtskilliga tuder i vår målareakademi. En 2:dra ändå mera genialisk scen blir den af: Erik såsom författare utan skriftyg och pepper.. En mera kritisk belägenhet kan väl knappast tänkas för en författare; och vi våga påstå, att bland alla Sveriges olycklige författare har väl ingen i den vägen varit olyckligare än kung Erik. Utan boning, utan pengar — utan förläggare — utaim läsare, utan tankar till och med — det är icke sällsynt i vårt land. Men utan bläck och bläckhorn, penna och papper — det är oerhördt. Fåfängt dock att qväfva — att hämma det sanna snillet — nöden gör det endast uppfinningsrikare. Se här: en sådan författare rifver kol i vatten, doppar en pinne deri och -skrifver sina tankar och skaldestycken på dörren eller bordet, eftersom väggarna redan äro fullmålade. Följom med lorgnetten eller binoclen förf. Hvad är det han skrifver allt der på dörren? Åh, charmanta saker! An på bordet då? Ja, det kan icke den och den se, om icke någon der oppe från 5:te raden; ty bordskifvan, som han skrifver på, ligger, som alla andra bordskifvor, horisontalt. Ytterligare en ny scen, föreställande Erik säsom missdådare, sökande förgäfves trösten af Guds ord, under det att han på flere månader cj fick höra prediksn. Sådant låter utan svårighet göra sig i en akt, som räcker 9 år — ty hvad är en scen af nägra månader der? Ettintet. För att ytterligare stärka det tragiska i uttrycket af denna fångens saknad, under flera minader, af predikan, samt öka det sublima i denna scen, kunde under tiden användas det goda påhitt en annan recensent hade, att knekten, som höll vakt i kor, ridoren utanför Eriks fängelse, hvar qvart, stack in hufvudet genom en lucka på dörren och ropade: halt werda? så att den stackars Erik icke skulle få sofva eller annars vara i fred. Vi skulle — fortfar förf. — icke hafva undanhållit striden i Eriks fängelse mellan honom och den vildsinte Olof Stenbock, uppkommen deraf, att denne tagit kläderna ifrån honom. Och huru mycket intressantare skulle icke äskådaren finna denna scen, än den ingelunda så noggrant histos iska, hvarmed den gifna pjesen slutar! Man föreställe sig Erik fråntagen Iäderna, brottande med Stenbocken — båda djerfva — båda viga — båda rasande — tumlande om med hvarandra, tills lutligen Stenbocken blef segraren och gick sin väg med Eriks kläder, lemnande honom i kölden. Detta gåfve till slut ock — hvad man i strid med den teatraliska coutumen saknade i slutscenen af Erik XIV — en tablå. Nu kunde ock en tragedi, kom ändadas så, ingalunda i Eriks mun kallas det umpna skådespelet af en fallen kung — sedan an icke mera på sin usla syndiga kropp hade en nda lumpa.