Aftonbladet – 5 maj 1846, sida 3

ALT II APP OLLA UI VIKA SBGCIUL HUIU MBA AUT verkstäder som helst, men då med uttryckligt vilkor, att årliga tillverkningsbeloppet skulle, i hvarje fall, förut fixeras, såsom norm och regulator på kolförbrukningen, hvilken alltså skulle bestämmas genom uppskattning af det olika kolbebof tillverkningarna, efter deras olika art och dimensioner m. m., ansågos erfordra; alltså föranlåtes kollegium destohel!re att ytterligare tillägga några ord i anledning af hvad sålunda förekommit, som det serskilta yttrandet dertill gifver skälig anledning samt kollegii underdåniga ut!åtande i saken eljest kunde synas sakna nödig fullständighet. I sådant afseende får derföre kollegium, hvad först sngår det så kallade härdsystemet, i underdånighet anföra följande hithörande omständigheter, hvilka torde förtjena att härvid komma i nådigt betraktande. Enligt de upplysningar, som af svenska jernverksh storien och kollegii äldre handlingar meddelas, utgjorde i fordna tider vhammarer den benämning, som då, uti resolutioner och privilegier rörande stångjernssmidet, allmännast förekom, och förstods dermed en stångjernshammare med dertill vanligen hörande 2:ne härdar; dock funnos äfven då bamrar med en till hvarje sådan hörande serskild härd, serdeles i vissa bergslager, hvarest det större behofvet af kol för tackjernsblåsningen icke alltid medgaf en större smidestdrift, utan inskränkte sig der stundom hela ärstillverkningen till redskapssmide för grufrors och hyttors m. fl. andra behof inom orten, äfvensem skatten då utgick efter det kända merändels låga smide, som vanligen på härden effektuerades. Först år 1695 bestämdes en viss årlig hammarskatt vid bruken och bergsmanshamrarne, och ansågos sedermera vederbörande egare ej vidare berättigade att årligen utsmida eller vågföra mera stångjern, än som motsvarade den en gång åsatte skatten, hvilken i allmänhet bestämdes till 4 ske för 100:de samt var beräknad efter en ganska låg tillverkning å hvarje härd; och i följd häraf uppkom sedermera förbudet mot öfversmide jemte ansvarsbestämmelserne derför, äfvensom beräknandet af restsmiden tillika med kontrollerna i det ena så väl som andra afseendet, men hvilka sednare, liksom ansvarsbestämmetserne för öfversmide, afsigten varit att se afskaffade genom införandet af härdfriketen, eler den af kullegium fö reslagna oinskränkta smidesoch vågföringsrätten. I sednare tider, och särdeles sedan genom 1803 och 4838 årens Kongl. förordningar härden numera kan anses hafva blifvit uttryckligen antagen och beräknad såsom måttstock för smide och kolförbrukning, har äfven vid de allmännast begagnade så kallade tyskhärdarne det på denna verkstad i privilegierna förut bestämda låga smidesbeloppet mycket ökats, eftersom i den förra förordningen 4350 sk årligt smide fastställdes såsom minimum, med skyldighet att i vissa fall äfven dertill fylla smidet å gamla härdarna, samt i den sednare, eller 4838 års Kongl. kungöreise dels tilläts förhöjning i smidet på de äldre härdarne med !, af det i privilegierne utsatta belopp, dels ock bestämdes för hvarje ny härd en årlig koltägt beräknad till 900 läster, hvarmed då ansågs kunna, efter 1, läst kol per sE8, årligen utsmidas 600 sk stångjern på härden, och i enlighet med hvilken beräkningsgrund hammarskatten för hvarje ny härd nu skall med 6 sk utgöras. Utan att nu vilja ingå i något egentligt bedömande deraf, om icke det i 1803 års Kongl. förordning till 450 sk per härd antagna smidesbelopp kunde såsom en tilläfventyrs lämpligare grund för skattens beröknande anses, i synnerhet som, då tillbörligt afseende vid stångjernsberedningen göres å en vårdad tillverkning samt när finare dimensioner till utsmidning förekomma, föga mer än 4 å 500 sk på härden i sjelfva verket årligen medhinnes, torde det vara nog att, genom nu anförda förhållanden, hafva fästat Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet derå, att slångjernshärd redan tillförene varit och är genom lag antagen såsom mätare för viss deremot svarande koltägt och derefter lämpad hammarskatt samt smidesrätt, derföre lika så väl, vid fri smidesrätt, kunde utgöra grunden för en fix skatt, hvilken då, för att vara billig, borde någorlunda motsvara medeltillverkningen per år under någon viss längre tidrymd. ? Med afseende åter å vallonhärdarna, derföre olika kolbehof och skatt blifvit af kollegium föreslagen, får kollegium nu i underdånighet upplysa, att af sådana nu befintliga härdar, deraf ett betydligt antal längesedan fått härdfrihet eller oinskränkt smidesrätt sig tillerkänd, äro några privilegierade och skattlagda efter 1400 å 1600 sk samt andra till högst 2000 skt:s årlig tillverkning vid de 2:ne för smidet nödiga vallonoch räckarhärdarne; och ehuru dessutom de hittills bestämda smidesoch skattebeloppen så väl för tysksom vallonhärdarne äro ganska olika, samt ehuru några och trettio härdar, deribland samtliga härdarne vid 5 bruk der tysksmide idkas, en längre tid haft fri och oinskränkt smidesrätt, hvadan den der åstadkomna medeltillverkningen också redan är känd, så har dock erfarenheten icke visat, att några missbruk af smidesrätten, hvarken i anseende till verkstädernas förändring, eller någon öfver höfvan forcerad ärstillverkning, derföre på dessa ställen egt rum. Eftersom i alla fall en 200:årig erfarenhet för de nyssnämnda olika smidesmethocgernes idkande här i landet torde vara nog för beräknandet ar det ungefärliga både kolfång och smide, som dervid årligen på härden sig i allmänhet belöper; så täcktes ock Eders Kongl. Maj:t nådigst finna, att, likasom kollegii framställda underdåniga förslag om härdfrihets eller oinskränkt smidesrätts beviljande på alla de ställen, der ortens koltillgångar, sådant medgifva, icke är något nytt eller härstädes förut oförsökt, likaså bör en något allmännare tillämpning af samma sak icke mera hädanefter än hittills kunna föranleda till några skadliga missbruk, men väl försäkra bruksidkarne om dea rättigheten, att efter omständigheterna och ingående olika beställningar rätta sin årstillverkning. Af 4 S uti kongl. förordningen den 45 Juni 1803 kan jemväl intagas, att härdfrihet, eller rättigheten att, under vissa vilkor, tillverka och på våg införa så mycket stångjern, som vid tillåtna verkstädar kan madhinnag då vradan ansetts håde hil