KORRESPONDENS-ARTIEEL. Christiania i April 1845. (Från Red:s korrespondent.) Tillfälliga omständigheter hafva föranledt en långvsrigare tystnad från min sida, än jag önskat; och då jag nu återknyter tråden till dessa så länge afbrutna meddelanden och för första gången på detta året tillskrifver er, önskar jag af hjertat, att det nya året må åt våra svenska bröder bringa en säker usigt till fösning af den stora fråga, som i lång tid hållit sveoska statskroppen i ett slags nervös spänning och som icke mera kan kringsås, utan måste lösas, om man vill befria landet från de förderfliga verkningarna af Sphinxens förstenande blickar. Den nu uti verksamhet trädde kommit: n skall väl, under den nye justitieministerns auspicier bringa saken något framå; men om gåtan der har funnit sin Oedipus är väl ett annat spörsmål. Jag har förut haft anledning väcka uppmärksamhet på, att man här i Norge, med liflizt intresse följer brödrarikets sträfvanden, alt skaffa sig en national-representation i anda cch sanning; cch om man icke skulle äsa nog irsigt i de svenska förhållanderna, för att kunna bilda sig en sjelfständig mening om sättet på hvilket den stora reformen bör begynnes och genomföras, är det likväl en naturlig följd af det pobtiska samband! som äger rum mellan begge rikena, att man icke här kan vara likgiltig för dessa bemödandens framgång och u:fall. Den skandinaviska idern, som under sistförflutna året first så vackra triumfer, cch som icke längre kan afvisas eller förnekas stt verldshistoriska röttsanspråk, är äfven i hög grad intresserad i dessa rörelsers resultat. Den redan tillvarande föreningen mellan Norge och Sverige är en v2cker skandinavisk början — att begagna et uttryck af en blard talarne vid den stora studervtfesten här i Christiania, den 43 Jan. d. å. — och väl egnad att lemna ett ansenligt bidrag till ideens verkliggörende, liksom den inrebiåller de bästa löften om skandinavismens slutliga seger. Men bidraget förminskas och hoppet förmörkes, ju lärgre det drager vt med att se den förra lifsfrågan bragt på det rena. Vi räkna i denna sak på Konung Oscar, och på den stora pluraliteten af det upplysta och kraftisa svenska folket; ja vi förlita oss till och med på de beståndsdelar deraf, som hittills hafva lagdt de väsendtligaste hindren i vägen för reformen: det vill säga, med And. Fryxell, på sjelfva adeln och presterskapet. De skola lystna till tiders pulsslag och folkens bjertklappning, och lära att uppskatta ringheten af det offer som de sjelfva görs, i jemförelse med allt det goda, som skulle derigerom åstadkommas. De skola inse, att det är en falsk ära att sola cig i efterglansen af förfäders glorsördiga minnen eller hvila i kräklans skugga; men att en sann ära kan hemtas i medborgares, på personliga förtjenster grundade förtroende och fria val. Men hafve vi då sjelfve alltipg på det rena — skall man måhända fråga — sedan vi äro så frikostiga med goda önskningar för andra? Dert:ll måste jag visserligen svara, stt detta ingalunda är förhållandet, då vi, som först nyligen börjat att gå, efter a!t i en lång tidföljd hafva legat till sängs, naturligtvis ännu ofta kunne vara utsatte för att snafva; men vi hafva dock möjligheten att kunna gå, derigenom att vi genom vår statsförfaitning kommit i besittning af de hufvudsakligaste vilkoren för en säker och upprätt ginz, såden som anstår den frie mannen och medborgaren. Det flydda året har varit af djup betydelse för utvecklingen af vårt statsskick; det har varit rikt på erfarenhetsrön och jag räknar på, att vi icke förgäfves bafva betalt våra lärpengar. Elfte ordinarie Storthingets verksamhet bar jag skildrat i mitt förra bref, och om än denna skildring, för att lemna en sann afbildning, ) måst hafva sina skuggsidor, lärer det dock icke undgått den uppmärksamme läsaren, att statsförfattningen icke bör uppbära skulden för hvad i dessa afseenden kan hafva felats; utan att det just är ifrån den som vi hemta våra säkraste förboppningar, att enskilta brister skola kunna rättas och afbjelpas. Vår sunda och kraftfulla konstitution innebär i sig, läkemedlet för sina egna svagheter. Ett representationssystem, hvilket, såsom vårt, är grundadt på personlighets-prircipen och allmänna val, kan i längden icke slå felt; ty man bör lägga noga märke till, att det här icke så mycket kommer an på hvilka vilkor man uppställer för valbarheten, som på den omständigheten, att inom dessa nödvändiga kategori) Då jag förmodar att statsrevisor Daas bekanta skrift, Varsko, formedelst den offentliga stämning og Redegjörelse i anledning af ellevte ordentlige Storthing, äfven är känd i Sverige, behäfver jag andact att hänvisa till den. för att