Aftonbladet – 30 april 1846, sida 3

skr år nl sf OR el Utan vidare uppehåll begåfvo sig nu Lorenz och tlhans sällskap på vägen till Örntorp. Nära detta ställe sammanträffade de med Jonsson, som stod på vägen, inbegripen i samtal med drängen Johannes Persson i Örntorp. Jonsson begärde då Ttå åka med Lorenz och färdades de så fram till -fÖrntorp, der Jonssons häst stod. t) För att rätt kunna uppfatta de följande händelsIserna, torde det vara nödvändigt, att förutskicka Jen beskrifning om skådeplatsen för de samma. När man från östra sidan, eller den, hvarifrån -ILorenz och Jonsson kommo, nalkas gästgifvsregårjIden Örntoörp, så möter på venstra sidan ett åkerIfält och på den högra en beteshage, beväxt med flbuskar af al och sälg. Från det ställe, der Jonsson stod och samtalade med Johannes Persson, var ungefär 450 alnar till byn, dit man dock, ehuru marken är jemn, icke kunde hafva fri och obeJhindrad utsigt, emedan vägen stundom bugtar sig lochå ömse sidor omgifves af dels hägnader af sten ,Joch dels af gärdesgårdar. Vid framkomsten till byn ligger gästgifvaregården straxt till venster, med Jen större oinhägnad gårdsplan emellan vägen och låbyggnaden. Då man framfärdas på vägen, som Inu går alldeles rakt och något litet höjer sig mot öster, och, sedan man lemnat gästgifvaregården, möta, på endast 20 å 39 stegs afstånd derifrån, på Isamma sida om vägen som gästgifvaregården ligger, Tladugårdshusen till Petter Jonssons enkas, Gertrud Andersdotters gård, sträckande sig till en längd af l omkring trettio alnar utåt kanten af vägen. Hörefter vidtager en liten öppen gårdsplan, och sedermera den, med plank inhägnade, gården, vid hvars östra sida boningshuset är beläget -med gafveln mot vägen, hvarifrån det är skiljdt endast genom en liten trädgårdstäppa, hvars hägnad är en fortIsättning af gärdsplanket. Ungefär på midten deraf äro anbragte grindar, som leda till vägen. Från den motsatta, eller södra sidan om vägen löper från början af byn och ända förbi nu beskrifna ställen en gärdesgård i samma rigtning, som vägen, och på föga afstånd från densamma. Vägen, på denna sida, är, i anseende till markens sanka eller ojemna beskaffenhet, på åtskilliga ställen i kanten stensatt, och en sådan stensättning är ånbragt nästan midtför de omnämnde grindarne. Stensättningen är enkel, består endast af fem till sex efter hvarandra lagda stenar med påfyllning af jord, så att endast öfversta kanten är bar. Framkomna till Örntorp funto Lorenz och hans sällskep der före sig Jonssons syster och pigan Fredrika, hvaraf den sednare en stund derefter hörde Lorenz yttra till Joseph Persson: Du plär vara katig, viska klå honom på Moen, (en ödslig hed straxt bortom Örntorp). På en tredje persons fråga, hvem Lorenz men ade, svarade denn: Henarydspojken, som far och är katigp. Detta svar hörde Jonssons syster, som dervid yttrade: Henarydspojken säger ingen till, blott han får vara i fred. ; Straxt efter kom Jonsson och tillsporde Lorenz, hvarföre denne hyste agg och ovi!ja emot honom. Lorenz försäkrade att så ingalunda vore händelsen. Jonsson föreslog då Lorenz att följa honom tillbaka till drängen Johannes Persson, med hvilken Jonsson ville samspråka i enskilda angelägenheter. Tillbudet antogs och arm i arm begäfvo d2 sig ut åt den väg, hvarifrån de kommit. Efter en stunds förlopp återkom Lorenz, beklagsande sig, att, då de hunnit ut på åkern, hade Jonsson öfverfallit Lorenz, misshandlat och slagit honom med en stör eller stake öfver axlarna och ena armen, så att den, sistnämnde, enligt hvad Lorenz förmodade, blifvit något skadad. Lorenz, som synte3 fullkomligt lugn, bad Joseph Persson följa med 1 ut till Jonsson, för att tillspörja denne om anledningen till hans förfarande. Då de derpå ute å vägen, ungefär vid det ställe, der de först sammanträffat, råkat Jonsson, utfor denne i högljudt skrik och yttrade till Lorenz: jag skall knöpla dig du knöplens måg; jag kan icke mer än dö,. Härjemte fattade han i vredesmode uti en gärdsgårdsstör, men bemödade sig förgäfves att afbryta den: Utan vidare äfventyr återgingo härefter Joseph Persson och Lorenz till Örntorp. Här uppbetslade de sina: hästar, hvilka stodo utanför Gertrud Anders-: dotters ladugårdsbus, och begåfvo sig i väg. Eorenz, som körde, gick på venstra sidan om fordonet, och Joseph Persson på den högra. Lorenz ville nu hoppa upp uti häcken; men denna, som var illa fastgjord, nedföll härvid. Lorenz föll då äfven och mistade i fallet sin hatt. Förmodligen deraf, att Lorenz i fallet drog in tömmarne, blef hästen skrämd och började stegra sig. Lorenz skyndade då, så fort hsn förmådde, fram och fattade hästen vid hufvudlsget. Då framkom Jonsson och lösryckte, under hotande ord, ett vid häcken fästadt stycke björkträd om 5 qvarters längd, 3. tums bredd och 2 tums tjocklek. Härmed tilldelade han Lorenz två eller tre hårda slag på venstra delen af det blottade hufvudet. Joseph Persson skyndade då till för att förekomma vidare misshandling, men bortdrefs från stället och förföljdes ett stycke af Jonsson. Efter ett ögonblicks förlopp vände denne tillbaka emot Lorenz och tillfogade honom med samma tillhygge etwt mycket svårt sleg i hufvudet, så att Lorenz föll baklänges med hufvudet mot en jordfast sten vid vägkanten. Imedlertid måtte Lorenz hafya vindt sig om. Alla som sågo bonom fella intygade, att Lorenz föll på ryggen eller vidöppen, men sedermera fanns han liggande med venstra sidan mot marken. Blod flöt ymnigt ur såren på venstra sidan af hufvudet. En af de jordfasta stenarne vid vägens sida låg med öfra kanten i sned riktning, så att den med en annan lös sten af cirka 40 tums längd och 6 Lums bredd och tjocklek bildade en nästan rät vinkel. Uti det vinkelformiga rummet, emellan dessa begge sidor, som :voro ungefär lika långa, lärer Lorenz Persson hafva omkuilfallit med hufvudet mot stenarne och kroppen nästan tvärt öfver vägen, men hvarken äå stenarne eller marken kunde, vid efteråt anställd besigtning, några spår efjer blod upptäckas, ehuru sådant straxt efter gerningen skuile i ymnighet funnits å jorden. Straxt efter brottets begående kastade sig Jonsson upp på sitt åkdon och reste. ätföljd af sin syster och pigan Fredrika från Örntorp. Jonsson syntes ängslig och orolig. Då de hunnit ett stycke