Aftonbladet – 30 april 1846, sida 3

-i med Jonsson uppgilver prestbetyget, att han sökt -frätta Jonsson under dennes yngre år och anmärkt tihans fel och earter. -) Jonsson är född i Henaryd d. 4 Februari 1823. Har icke förut varit tilltalad för brott eller illa hlkänd. Han tjenade hemma hos sin fader, Jonas a I Nilsson, som eger !, mantal frälse Henaryd i Bäeal kebo församling. Modren heter Anna Catharina i Jonsdotter. Han är lång till vexten, något öfver 113 alnar, har ovalt ansigte, blå ögon och mörkt hår. I Straxt efter gerningen blef han inmanadi häkte. Inför norra Möre häradsrätt uppgaf Jonsson, att -han för några år tillbaka lärt känna Lorenz, men 1 laldrig besökt denne uti hans hus eller annorledes med honom umgätts, än att de stundom samspråi)keat med hvarandra, då de händelsevis råkat till-lsammans under resor till eller från Calmar stad. -ILördegen d. 6 September på e. m. hade Jonsson I lankommit till Mose krog, och träffade der Lorenz -ljemte åtskilliga ändra personer. Strax: Jonsson Ikom, råkade han i samspråk med Lorenz,som bjöd i lbonom på dricka. Utan oenighet eller ordvexling lämnade Jonsson begifva sig ä hemvägen, då han I bemärkte Joseph Persson i Borshorfvamåla utkomI ma från krogstället, och, efter hvad Jonsson tyckte ilsig finna, från marken upptaga en sten. Jonsson I Ifruktade att afsigten dermed vore att tillfoga hoInem något ondt, heldst Joseph Persson vid andra Itillfällen visat sig fientligt sinnad emot honom. IJonsson, som Lorenz sökt qvarhålla och uppmanat latt medfölja in på krogen, slet sig ifrån Lorenz, kastade sig upp i vagnen och fortsatte vägen till Iden omkring trefjerdede!s mil från Mosekrog be Hlågna Örntorps gästgifvaregård. Då Jonsson, komJmen på 150 alnars afstånd från byn, der icke såg något folk, hade han, som hyste misstroende mot. Lorenz Persson, och i hans sällskap varande JoIseph Persson, och på berörde afstånd från byn bemärkt en man vid namn Johannes Persson i Örntorp med flera drängar, arbetande å ett åkerTfält vid vägen, der qvarstannat, under det han läItit sin syster, som var uti hans sällskap, föra häst och vagn till gästgifvaregården. Vid det Jonsson varit inbegripen i samtal med nämnde Johannes Persson, på endast tvenne alnars afstånd från vägen, hade Lorenz Persson med sitt sällskap ankommit, och, då de uppnått stället der Jonsson stod, stannat. och anmodat Jonsson göra sällskap till gästgifvaregården. Jonsson vägrade och Lorenz och hans sällskap fortsatte vägen. Efter en stund kom Lorenz likväl tillbaka och förnyade sin anhållan. Den afslogs åryo. Efter en stunds förlopp, och då Jonsson förmodade att Lorenz och hans sällskap aflägsnat sig från gästgifvaregården, bade Jonsson begifvit sig dit i sällskap med Johannes Persson och de öfriga drängarne, hvilka han bjudit på någon förtäring. Vid framkomsten hade gästgifvaregården varit stängd. Jonsson begaf sig då till nästa granngård, som bebos af enkan Gertrud Andersdotter och hennes. son Johannes Pehrsson, för att der . köpa svagdricka. Strax: utanför gården råkade: Jonsson Lorenz på vägen, och, som denne dervid anfallit Jonsson och hotat att slå honom ihjel, hade Jonsson till försvarsvapen upptagit en trädslå om tre qvarters längd, hvilken han funnit liggande pi marken, och under det Joseph Persson stått vänd i hotande ställning emot Jonsson, hade denne, för att afvärja ett fruktadt anfall af Lorenz Persson, som befunnit sig bakom hans rygg, kastat omförmälda trästycke, hvilket råkat Lorenz Persson på ermen, dock ingalunda så hårdt, att denne deraf kunnat falla omkull, utan förmodade Jonsson, att detta orsakats dera, att Lorenz snafvat å vägen. I fallet hide Lorenz slagit hufvudet emot en vid vägkanten liggande jordfast sten, och, som Lorenz deraf ljutit döden, kunde Jonsson efter sitt förmenande icke dertill anses i större eller mindre mån medverkande; hvadan han yrkade befrielse från åtalet. I anledning af de, för Jansson serdeles besvärande vittnesmålen, hvilka gjorde hans egen berättelse osannolik, uppmanades han till en sannfärdig bekännelse, men förblef obeveklig och påstod, det vittnesmålen icke vore med sanningen öfverensstämmande. Detta tilldrog sig å första tinget den 20 September. Ransakningen fortsattes den 11 Oktober, hvarvid den tilltalade ingaf en skrift, hvaruti han erkände sig med ett vedträ tillfogat den aflidneett slag, bvaraf denne fallit omkull, med hufvudet träffande en jordfast sten, af hvilken anledning en tvetydighet torde uppkomma, hvilket slag, anstingen vedträet, eller motstenen, hvarpå han föll, Orsakat döden. I anledning häraf utbad sig Jonsson få försona sitt browt med vädabot. För öfrigt uppgaf den tilltalade, stt Lorenz af, för honom okänd cnledning länge varit hans förföljare, och att så väl Lorenz som Joseph Persson. varit försedda med stenar i händerna, färdige att anfalla Jonsson, då denne utdelade det olyckliga slaget, hvars verkan öfverskridit både hans önskan och vilja. I sitt utslag säger häradsrätten, bland annat: att, då vittnesmålen öfverenssfämde deruti, att Lorenz Persson fallit i vidöppen ställning på ryggen eller ätminstone så, att främre delen af hufvudet icke råkat omvittnade stenen, samt om än det kunde antagas, att antingen den i yttre ögonvrån på högra sidan om hufyudet anmärkte skadan, eller den kontusion, som befunnits vid venstra örat, eller ock båda dessa skador tillsammans varit en följd af fallet mot stenen, det å venstra sis dan af pannbenet anmärkte blodsår, under hvilket ett stycke af öfra och hvälfda delen af sjelfva benet varit sönderkrossadt, samt den remna, som sträckt sig från näsroten tvertöfver hela pannbenet till kronsömmen, med flere å främre och venstra gelen af hufvudet befunne skador likväl icke rimligen kunna haft samma orsak, utan mäste härledt sig från det våld, som Jonas Peter Jonsson emot Lorenz Persson i lifstiden utöfvat; alltså och emedan de Lorenz å huflvudet tillfogade skador enligt läkarens attest varit af sådan beskaffenhet, att en dödlig utgång icke kunnat förekommas, och således ovillkorligt dödande, deremot ransakningen icke, på sätt åklagaren påstått, föranledde, att Jonsson, efter förut fattadt uppsåt att skada öra, å Lorenz burit våldsam hand, utan fast hellre atmärkte, att Jonsson, af sinnesbäfvighet i förening med ruset gerningen begått, tv etc. dömdes Jons