Aftonbladet – 27 april 1846, sida 2

M:R OCONNELLS TAL ÖFVER DEN S. K. IRLÄNDSKA SKYDDSLAGEN FÖR LIF OCH EGENDOM. Det har redan blifvit nämndt i denna tidning (den 7 Mars detta år) att engelska ministeren föreslagit en lag, i anledning af de i Irland öfverhandtagande morden och förbrytelserna mot egande rätten; samt att, hufvudinnehållet af denna lag var, att vice-konungen skulle bemyndigas till att i ett distrikt, der dylika brott blifvit begångna, anbefalla alla innevånare att bålla sig inom sina hus, ifrån solens nedgång till dess uppgång. Ingen skulle, utan serskild tillåtelse, få bära eller innebafva! vapen; och förbrytelser mot denna lag skulle straffas med deportation för längre eller kortare tid. I öfverhuset har lagen redan i Mars månad gått igenom. I underhuset förekom frågan om andra läsningen först den 3 dennes. Då framställde Mr OConnell i ett ganska intressant tal följande amendement: under det att huset beklagar tillvaroh af sådana illgerningar och uppriktigt önskar deras undertryckande, hyser det likväl den mening, att genom de despotiska, orättvisa och mot statsförfattningen stridande bestämmelserna i den föreslagna billen, sådana våldsamheter endast förvärras, icke afhjelpas. Det är parlamentets pligt att vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom de orsaker, som vållat dylika förbrytelser kunna med roten uppryckas, men icke att taga sin tillflykt till Iagar, som plåga och nedtrycka de oskyldige, utan att derföre förmå att hålla de brottslige i tygeln, cch hvilka, då de inskränka den offentliga friheten, oafhjelpligen måste föröka det nationella eländet. Detta förslag motiverade motionären i ett tal, hvilket omtalas såsom ett af de förträffligaste han någonsin hållit. Talaren var visserligen mycket belåten med ministerns (sir John Grabams, som föreslog billens läsning) yttrande, men ej med innehållet; ty sällan hade i mildare ordalag en hårdare åtgärd blifvit föreslagen. Det onda man klagar öfver i Irland, skulle derigenom icke afbjelpas; och ministern hade ock icke bevisat, icke en gång sökt bevisa, att den kunde det. Han fann det likväl tröstande att regeringen tillstod, att brotten der hade hvarken en politisk eller religiös karakter; att mera än två tredjedelar af Irland, (22 grefskap) icke hafva andel i de ogerningar, som besudla de öfrige (40 grefskap), och att äfven i de fem grefskapen, der den argaste oordningen herskar, största delen af befolkningen icke har någon skuld deri. Talaren antydde otillförlitligheten af de berättelser, regeringen officielt erhåller om Irland, och skildrade personligt angifvarnes mindre pålitlighet. Vill, sade han, huset för att hindra förbrytelser utfärda en tvångslag mot bönderna, så får det väl ock stifta en sådan emot egendomsägarne, för att hindra missbruk å deras sida, som ofta äro större än å den andra sidan. Han förnekade icke tillvarelsen af oordningarne och brotten, i serskilda delar af Irland, men han bestred ändamålsenligheten af de mått och steg regeringen Tdöreslagit till deras afbjelpande. Kunde han ett ögonblick tro, att billen kunde uträtta något sådant, skulle han understödja den; men den kommer att endast föröka förbistringen, och antalet af brott och olyckor; ty för att träffa några skyldige, ålägger den svåra straff på det stora antalet. Derefter genomgick han de serskilda stadganden, som i billen föreslås. Den beklädde ståthållaren med alltför stor godtycklig makt då han kunde förklara hvarje trakt af landet underkastad lagen, med oinskränkt makt beskatta det, och efter behag ditsätta besoldade magistrater, konstaplar och polisbetjenter. Pålagorna derför skulle blott träffa landtmannen i sin koja, icke herrn på godset. Billen skulle ansenligt underbjelpa det såkallade rensningssystemet (clearance-system kallas af egendomsegarne deras rätt att uppsiga sina bönder och förpaktare). Afskyvärdt vore stadgandet att inom ett (för oroligt förklaradt) område hvarje der icke bosatt person skulle kunna häktas; ty den rikes hus blef oantastadt, men i den fattiges boning, som äfven skulle vara hans pfästning (syftar på det gamla engelska ordspråket: mitt hus är min fästning,) kunde polisen när som helst inbryta. Alla dylika stadganden kunde blott föranleda till nya uppresningar. Man måste intressera folket i fredens och lugnets bibebållande. Huru gräsligt vore äfven stadgandet att enhvar, som efter solnedgången funnes utom sitt hus, skulle deporteras, i fall han ej kunde bevisa sin oskuld. Och likväl hafva alla de brott och våldsamheter, som sir James omtalar, blifvit begångna vid ljusa dagen. Huru billen kunde kallas en skyddsbill för lif, begrep talaren icke, ty den ingick icke uti det ondas na