Aftonbladet – 23 april 1846, sida 2

förbart; så hänvisades äfven bland våra konservative emellanåt på Preussen och det politiska evangelium, som derifrån vore att förvänta, vid den länge ventilerade nya näringsordningens uppenbarelse. Det lät likasom vi i Sverige. icke skulle kunna ordna våra näringsförhållanden, innan vi afvaktat huru Preussen ordnat sina, och vi kunde komma i tillfälle .att taga dem till mönster. Det drog väl ut på tiden; men så mycket mera var nalurligtvis att hoppas af den tyska grundligheten. Grundligt gick man äfven till väga derstädes. Alla stora och små städers alla producenter och handlande och magistrater hördes, hade möten och afgåfvo sina betänkanden; alla handtverkare och näringsidkare på landet fingo ventilera styrelsens förslag under provinspresidenternas auspicier; och slutligen inbemtades samtliga provincialständernas tankar. Förslagen framoch återskickades flera gånger mellan regeringen och de särskilda inleressenas representanter. Ändtligen förkunnades att den absolute monarken hade fattat sitt beslut, och att den nya lagen snart skulle utfärdas. Om vi ej irra oss mycket, så voro våra konservative, i och utom skrå, vid den tiden temligen förvissade om ett mönster på ägta förmynderskap och prohibitism, i den medeltidstrånande preussiska styrelsens näringslagstiftning. Den nya preussiska näringsordningen utkom, och Svenska Industriföreningen hastade att låta öfversätta och sprida den. Hvad fanno våra prohibitister väl deri? Ingenting annat, än ait näringsfriheten i Preussen qvarstår orubbad: att skråoch prohibitif-interessena i Preussen, efter så mångåriga och ihärdiga ansträngningar och under hägnet af den absolute monarkens egna önskningar, hade strandat mot erfarenheten af det bättre, som näringsfriheten alstrat; och att den äfven i Preussen öfverklagade pauperismen, långt ifrån att kunna botas genom näringstvånget, tvertom skulle blifva värre deraf, såsom man äfven ser i det föregående, af Bäjerns exempel. Allt hvad medeltidskonservatismen vunnit på detta håll, var en tillåtelse för dem som så önskade — men utan allt tvång för dem som icke ville — att sammansluta sig till nya skrån, utan monopoliirätt dock på idkandet af de skråförenades näringsyrke; hvaremot aila gamla skrån, så vidt sådana ännu af vana och utan stöd af lag kunnat frivilligt bibehålla sig, blefvo genom denna samma nya näringsordning formligen upphäfda. ! En svårare deconfiture, efter så många års förhoppningar, har konservatismen kanske knappast fått vidkännas. Att de ingrodda fördodomarna det oaktadt ej låta utrota sig, förrän de utdö fullständigt med det slägte, som bibehåller deras traditioner, derpå har man just i den Bublska diatriben ochi recensionen deröfver ett vedermäle; det är en dyning efter den nyss så lifliga stormen. Men våra konservative måtte vara i stor förlägenhet nu mera, när de fästa sig vid protester af enskilda skriftställare i ett land, der den grundligaste pröfning och den rikhaltigaste sakkunskap redan fällt utslaget, till och med i strid med en. absolut ronarks egen åsigt; och hvarje tänkande skall lätt inse hvad värde man bör sätta på ett sådant eko af de bannala fraserna, i jemförelse med erfarenhetens intyg; äfven om dessa fraser med all möjlig salfvelse upprepas i officiella bladet: