Aftonbladet – 18 april 1846, sida 2

vilja, så slog hon mig, och emellanåt fick jag ej mat af henne; jag var ofta mycket hungrig, och många gånger sprang jag till bondgårdarne, som lågo i grannskapet, och der fick jag mat af bondbustrurna, men var jag länge borta, så var jag rädd att gå hem ensam. En morgon gick jag och några små gossar till skogen för att plocka bär. Jag gick nu långt in i skogen, der jag fick många bär, men blef ensam; jag sprang i skogen hela dagen och hela natten. Följande dagen på eftermiddagen kom jag upp på ett mycket högt berg, der jag kunde se ett hus långt ned i en dal. Jag blef glad, då jag såg huset, men jag var mycket trött och hungrig; ty jag hade icke ätit något på två dagar. Jag gick då ned till detta hus, och det var en stor landsväg nära buset. Jag gick in i huset och satte mig på en stol. Bondhustrun gaf mig mat. Jag var nu så hungrig, att jag åt mycket fort, så att bondhustrun grät, när hon såg på mig. Hon gaf mig strax mera mat. När jag hade ätit tackade jag för maten, ty det var jag van att söra hos min fader. Jag satt på en. stol vid ugnen, der jag genast somnade och föll af stojen och ned på golfvet., Bonden reste mig upp, och jag vaknade nv, men var mycket trött. Mannen klädde af mig och lade mig i en säng. ler jag sof öfver naiten. Följande morgon gaf bondhustrun mig mat att äta. Nu gick jag len stora landsvägen, men visste icke om mitt hem var norreller söderut. Jag var också mycket rädd att komma .hem, då jag nu hade varit borta så länge; jag tänkte: nu vill jag serna lemna mitt hem för alltid. Jag gick nu på landsvägen i många dagar; då kom jag till en liten stad, der jag bara var i några timmar. Denna stad låg vid venstra sidan af vägen. Jag måste gå tillbaka upp till stora landsvägen igen, och jag gick den stora vägen och hade solen var dag rakt i ansigtet, så att jag måtte hafva