Aftonbladet – 18 april 1846, sida 2

het lika mycket för verkställande af vanliga hushållssysslor som vid handtverket, och om än en del mästare med förstånd och ömhet behandla lärlingar, är förhållandet mången gång motsatt. Vid gesällernas uppförande mot lärlingarne är ännu mera att anmärka. Kändt är, att de ej sällan bemöta lärlingar med hårdhet oeh åsidosätta pligten att undervisa dem och föregå dem med goda exempel. -. Också händer ej sällan, att gossar, som uttjent sina läroår och af sina mästare då anmälas till gesäller, sakna både tillräcklig underbyggnad i yrket och sedlighet samt vana vid ordning och arbetsamhet. Ej underligt derföre, om flere ibland dem, sedan de på mästarens anmälan blifvit gesäller, vanligen vid en ålder, då menniskan befinner sig på skiljovägen emellan det goda och onda, ej på nyttigt och hedrande sätt begagna den rättighet att råda öfver sig sjelfva, hvartill de såsom gesäller anse sig äga ostridig rätt. Häraf låter ock förklara sig, att ett icke obetydligt antal gesäller årligen tilltalas för diderlighet, annan förseelse och: brott; att öfverallt klagas öfver gesäller, som sysslolösa kringstryka landet och besvära landtmän genom tiggerier och pockande, till vinnande af föda, kläder och herberge, samt att det oskick allmänt inrotat sig, att gesäller anse för en skam att offent-ligen bära handtverksarbeten. Under sådana förhållanden måste det inträffa, att flera gesäller, som uthållit föreskrifna lärooch tjensteår, så förfalla och nedtryckas af fattigdom, att de blifva urståndsatte att söka mästerskap. De åter, hvilka ej råka i denna bedröfliga ställning och efter längre eller kortare arbetstid anmäla sig till burskap, möta härvid vanligen, särdeles i de smärre städerna, hinder och motstånd af förut varande handtverkare i samma yrke, som i hvarje ny burskapssökande, framför allt om han är skicklig och ordentlig, skåda en person, som kommer att minska deras arbetsförtjenst. Kollegium har äfven lång erfarenhet deraf, att, då skråembetena bestrida den sökande burskap, sådant af magistraterne vanligen afslås på den grund, att antalet af redam varande mästare i staden anses vara mot behofvet svarande, och om den ,sökande sedermera, i följd af klagomål öfver magistraternes beslut, antingen hos. Kommerskollegium eller hos Kongl. Moj:t vinner bifall å ansökningen, börjas mången gång en ny strid om mästareprofvets beskaffenhet, som vandrar genom alla instantierna och leder till ytterligare kostnader, hvarigenom händer, att skickliga arbetare stundom antingen afskräckas från försöket att anlägga egna verkstäder eller, innan de vinna en sådan rättighet, nödgas sätta sig i skuld, hvilken vid burskaps erhållande ytterligare ökas, i följd af den inom flera embeten på gammal plägsed grundade skyldighet, att genom kostsam traktering förena sig med sina nya kamrater. Af hvad nu blifvit framstäldt synes, att de stadganden i 47920 års skrå-ordning, som äsyfta att befrämja kunskap, sedlighet och gudsfruktan hos handtverkspersonalen i allmänhet, hittills blifvit åsidosatta; men att deremot föreskriften om lärooch gesälltid samt mästareprofs afläggande ej sällan af embetena begagnats till utestängande af nyttig medtäflan och ingalunda för att derigenom befrämja: handtverkeriernas fortkomst. Vid sådant förhållande hafva bemedlade och bildade personer hittills ej vågat att låta sina barn ingå i handtverkerierna, hvarvid följaktligen nästan uteslutande begsgnas fattiga och okunniga barn, som under lärotiden ej sällan antingen undevlåtit eller ej varit i tillfälle att förvärfva de kunskaper, den stadga och moraliska bildning samt den förmögenhet, som fordras för att rätt sköta sitt yrke och kunna tilldana dugliga och sedliga lärlingar och gesäller. Verkan af detta förhållande inom handtverkerierna, i förening med det nu för tiden rådande allmänna begär att bo, äta och kläda sig bättre än i förra tider, samt ej sällan handtverkares täta besök på källare och värdshus, bar åter varit den, att handtverkere i städerna, för att kunna berga sig, nödgas sätta högt pris på deras: arbeten, och mången gång lemna dem ifrån sig mindre fulländade. Allmänheten är med skäl missbelåten öfver ett sådant förfarande, och för att undgå obehaget deraf, eller att betala arbetet mera än det är värdt, eller att längre tid behöfva vänta derpå, vänder den sigjofta till personer, som kunna, men ej äro lagligen berättigade, att åstadkomma dylika arbeten; och då mången gång detta ej åtalas af dem, som det tillhör att vaka öfver författningarnes efterlefnad, höres af handtverkare i nästan alla städer klagan öfver bristande arbetsförtjenst och intrång af fuskare, under det att allmänheten klagar så väl öfver dyra och illa gjorda: hendtverksarbeten, som handtverkares jemna uraktlåtenhet att på utsatt tid fullgöra beställningar. Häraf kan slutas, att föreskrifterne om lärooch: tjenstetid samt mästareprof, ehvåd än till försvar derför må anföras, icke under den långa tid, desamma varit gällande, i någon mån uppfyllt de dermed afsedda ändamål. På grund af denna erfarenhet anser kollegium af synnerlig vigt att vidtaga sådana nya förändrade föreskrifter rörande utöfning af handtverk, hvarigenom beredes större skicklighet och mera moralisk bildning och större upplysning hos dem, som befatta sig med handtverksarbetens förfärdigande, äfvensom mera till-gång än hittills på förlag inom handtverkerierna,