Aftonbladet – 14 april 1846, sida 3

tiskt sinnade norrmännen, bafva deraf blifvit föranledde att åt en sig så kallande konungason utlemna 3440 mark hamburger banko. Man vet icke huru han nämnde sig, denne lycklige, af konungslig stam sprungne dödlige, hvilken, enligt Beaumarchais uttryck, blott behöfde ge sig den mödan att födas, för att sedan kunna pjuta af lifvet i dess fullhet, om han utgaf sig vara son till någon Henrik den sjuttioandre eller Fredrik den femtiofjerde eller någon af de andra tyska furstar, som numrera sig, likt hyrvagnar; men man vet imedlertid att Arendals respektive innevånare fastnade på den grofva kroken med detta konungsliga bete, och, utan att kasta en pröfvande blick i Almanach de Gotha, togo de suveräna skuldsedlarne i utbyte för sina frisinnade norrska penningar. Sedermera uppdagades det, att herr Kristian Komet spelat 4rendalerne detta spratt, men då hade Kometen längesedan tagit en annan rigtning, och Arendalerne stirrade, med uppspärrade ögon, efter hozom. Arendalerne tänkte sig säkert, i antiqvarisk ifver, tillbaka bland de tider, då en näs-konung thronade på hvart näs, och en sjö-konunpg rodde kring på hvar sjö, ty ännars kan det väl svirligen falla någon konungason in att besöka Arendal, isynnerhet då han har för afsigt att vigilera upp penningar. Någon har velat påstå, att filosofiens karak teristik skall låta innefatta sig i dessa korta ord: Tänka allt och göra intetv. Med stöd af detta yttrande har man försökt skildra nationalmuseets första historia i följande rad: Föreslå allt och besluta intet. Denna skildring har förlorat ända till ringaste sken af sanning. Man tror sig nu med full säkerhet veta, alt den svenska konstens och bragdens helgedom skall ändtligen få fast fot på Kyrkholmen. Slagtarhuset, der det ligger kokett Jutadt öfver strömmen, som en odalisk öfver sin spegel, skall försvinna! Dessa feta, ståtliga slagtare. hvilkas fylliga gestalter stolt tyckas bära vittne, huru långt den menskliga hudens uttänjning kan gå, skola sprängas åtskiljs kring alla hörn och vinklar af Birger Jarls undersköna stad. Man skall icke mera höra, samladt på ett ställe, deras glada skämt med stadens kokerskor, deras alltid firdiga galanterier, deras sakkunniga utlitanden öfver verlden, menniskan och sitt eget kött. Deras yrke, på de sednaste trettio åren, hos oss vida blodigare, än krigarers, skall icke mera återfinnas under den form af koncentration, som gjorde det så vördnadsbjudande! Men, i dess ställe, skall den svenska arkitekturen bär göra ett af sina vanliga underverk och välta Pelion på Ossa, icke för att trotsa, men för att dyrka konstens gud! En djerf fantasi af sten och murbruk, skall den ståtliga byggnaden lyfta sin döm mot. höjden, och en åskledare skall anropa blxten att bätre respektera museets fornskatter, än Riddarholmskyrkans. Sjelfva roddarebåtarne skola kanske tvingas att, som skrämda sjöfåglar, fly från sin uråldriga landningsplats, och måhända skola pfruarnan svärja konsten ett evist hat, konsten, som förjagar industrien. Skärthorsdagsnatten har förflutit lugnt och fredligt. Någon af dessa vilda kavalkader, som äldre damer fordomdags brukade vid deita tillfälle, företaga, hafva icke ens ryktesvis försports. Ingen qvast har, långfredagsmorconen, återfunnits bränd eller ens svedd. I en gammal anteckning hafva vi läst om en qvinna, som blifvit instämd till tings, för det att hon skulle tutat i horn skärthordagsnatten, men som et ter slutad ransakning frikändes på grund deraf, att hon, som orden lyda, tillmätt sig en konst den hon icke kunde. Stockholms tornväktare skulle råka skäligen illa ut, derest man ginge lika strängt till väga med dem, som med den anklagade qvinliga bornvirtuosen. Långfredagskonserten irrade biltog omkring. Paradiset fick icke mera förläggas på riddarbuset, Adam och Eva, ehuru ostridigt å anornas vägnar dertill berättigade, fingo icke, i skygd af svenska adelns vapensköldar, sjunga om den kärlek, hvilken likväl alla dessa ädlingar ha att tacka för sin tillvarelse. Skapelsen, et. commune bonum för allt lefvande, fick icke ges på privilegierad grund och boiten; det kunde alstra farliga idter af jemlikhet, isynnerhet som man der gör bekantskap med all verldens ofrälse ursprung. Icke ens ormen i paradiset kallade Eva för tennes nåd, och Adam hade icke andra broderier på sin uniform än fikonalöf. Somliga ville till och med påstå, att utdunstningen af de plebejiska åbörarne kunde skada de aristokratiska dygderna i taket, bvilka en och annan enthusiast till och med trodde sig ha sett rynka väsan åt de kompakta j: massor, som långfredagskonserterna trängdesl: emellan de vapenböljda sväggarne, och här eller! Pam ERSTA ATT IRA GTA RETT TATE TANT IERA RAT