Aftonbladet – 14 april 1846, sida 2

SR OA a 1n OOOO— — A En slottets förbannelse grep och öfverväldigade mig — jag sjönk i kabinettet sanslös till golfvet. Här slutade berättelser. Modren blickade blek och orörlig ned framför sig. Ett rysligt ödeln frampressade ändtligen hennes läppar. Jeg tror på hennesskuldlöshet — men måtte Gud förlåta, om jag icke förmår att mer lida hennes anblick. Alfred svarade intet; i hans själ tycktes en lika känsla röra sig. Då inträdde Felsman. Helena,, sade bar, her sändt efter den värdige kyrkoherden — Och klädt sig svart. Elon har skrifvit. Alfred räckte honom stillatigande bladet. Felsman läste det med synbar rörelse, forskande betraktande baronessan. Jag anar, sade han derefter, hvad som föregår i er själ. Den olyckliga har blifvit föremål för er afsky, och likväl förtjenar hon högsta medlidande, hvilket ni vid lugnare eftersinnande ej skall undandraga. benne — och höjden af hennes olycksöde aftvingar mig en hemlighet, som, utan den, skulle blifvit sluten inom mitt bröst — en bemligbet, hvars upptäckånde under nuvarande omständigheter min aftidne väns skugga synes fordra. Jag är skyldig den oförgäilige, att uppkalla ert medlidande för hans dotter — blodets röst för er brors barn, som genom en exempellös olycka blifvit delaktig i sin systers död. bo, . Förvåning, skräck , tvifvel målade sig på de öfverraskades drag. Begge förmådde i ögonblicket icke frambringa ett ord, och först efter Felsmans omständliga Pb uttalade sig deras känsla, icke rförebråelse mot bö