Aftonbladet – 7 april 1846, sida 1

ie RÖR EEE ER — — EE EE EE EEE EEE såsom lifvad af de bästa afsigter i afseende på bönderna, och den Polska adeln sårom sträfvande alt tillintetgöra verkställigheten af dessa ädelmodiga afsigter: Se här några uppgifter, som vi erhållit från tiliförlitlig hand, och som förklara verkliga karakteren af Österrikes politik. Bönderne i Galizien äro icke sjelfägande, utan underkastade dagsverksskyldighet till sina adliga husbönder och dessutom åtskilliga skatter till kronan. .Adeln, som ensam äger privilegium på att besitta jord, har flere gånger begärt slippa. detta privilegium, hvilket regeringen deremot envisats att bon skulle bibehålla. Tid efter annan har adeln ingifvit en mängd petitioner till hofrådet i Wien, i hvilka hoa förklarat, att privile iet alt ensam besitta jordegendom icke var för henne någon fördel utan tvertom; att då de kapitaler, som funnos i de andra samhällsklassernas händer, icke kunde användas till inköp: af: jordegendom, så förlorade deras gods i värde, i följd af bristande konkurrens. Efter långvarigt petitionerande biföll bofrådet, att privilegiet skulle få suspenderas, men endast tills vidare och på försök. Efter flere års förlopp -och sedan erfarenheten visat, att den nya författningen helt och hållet. lände till landets bästa, fann Österrikiska regeringen, att en ny klas: i samhället började uppkomma, nemligen mindre ofrälse jordägare; att denna klass förvärfvade en oberoende: ställs ning, som gjorde den allt mindre åtkomlig. för regeringens inflytande. Den mindre jordägaren, som hvarken hade titlar eller andra ymnestbevis att söka hos regeringen, utan blott betalte sina ultskylder, började lemna rum åt föreställningar, som föga harmonierade med den Österrikiska despotismen. Regeringen började fatta farhågor, och genom en kejserlig förordning af 1819 återställdes det suspenderade privilegiet i sin förra kraft. Ett enda undantag gjordes, och det var till förmån för borgare i Lemberg, af hvilka större delen äro af Österrikisk eller Tysk härkomst. På följande sätt förfar Österrikiska regeringen i afseende på skatteväsendet. Adelsmänsen ensamme, det vill säga jordägarne, äro ansvarige för de utskylder, bönderne skola erlägga. Regeringen förbehåller sig, såsom garanti för dessa utskylder, inteckning i hvarje gods för 14 af dess värde. Skatterna hafva efterhand blifvit ökade, och godsägaren måste besörja uppbörden hos den skattskyldige bonden. Men i fall denne anser sig vara för högt taxerad, måste han söka rättelse häri direkte hoskretsens autoriteter. I fall hans klagan är grundad och en minsknisg i skåttebeloppet beviljas, så underrätta kretsens autoriteter bonden: direkte: härom: men i motsatt fall måste godsägaren utkräfva af. honom hela det vaxerade skattebelopset. På detta sätt bibebålles bonden i den föreställningen, att det är godsägaren, som trycker honom, och regeringen, som beskyddar honom; ty all förhöjöing i skatterna erfar han genom godsägaren, men all lindring deri kommer från de kejserlige autoriteterne. Förhållandet med dagsverksskyldigheten är töljande: j Då jorden tillhör godsägaren, så kunna bönderne endast i egenskap af arrendatorer besitta den; men i stället att betala arrendet i penningar, utgöra de detsamma i arbete på den jard, som direkte brukas under slottet. Adelsmännen sjeifve håfva talrikt och ofta gjort anmärkningar och föreställningar emot detta felaktiga sätt att afbörda arrendeafgiften. Hofrådet i Wien gaf ömsider vika för dessa föreställningar, och tillät att natura-prestationerna finge förvandlas i en penningeafgift; men de öfverenskommelser, som härom skulle aåfslutas emellan godsägarne och bönderne, gjordes beroende af så många kostsamma formaliteter, att de föredrogo att tills vidare Iåfa saien förblifva på gamla foten. Imedlertid hafva tänderna i Galizien ingått med en petition till ezeringen i detta ämne, och då hötvet i Wien Rest RTTgNETII