Aftonbladet – 4 april 1846, sida 2

Denna lyckönskan, med dess dubbelmening kunde från allas ansigten icke utplåna dess oan genäma intryck, oaktadt de skämtsamma an märkningar Alfred gjorde öfver hela berättel sens autenticitet och källan ur hvilken den flu tit. Alvina bemödade sig äfven att instämm: i sin förlofvades ton och att välja Helenas be tänkliga min till föremål för ett lätt gyckel. Hon är rädd, sade hon, vändande sig til Victor, att blifva arftagerska till det beryktade slottet, och jag slår vad, att hon tänker på dej höga pris, för hvilket hon blir egarinna deraf. En hög rodnad öfverflög vid denna anspel ning Helenas ansigte. Hon kände, att hon al drig kunde betala det pris, som Felsman for drat vid donationsbrefvets öfverlemnande. Besegrande sin rörelse, svarade hon: Jag är grekinna och står följaktligen i in tet förhållande till slottets fiendtliga elementer så vida icke de vilja taga sin regress hos mi; för den vänskap jag byser till dig, älskade Al vina.n Då blefve det nödigt, svarade denna, at jag aflägsnade mig ifrån dig, och bämmade bjer tats böjelse, för att icke bringa dig i fara. Det låg i detta yttrande så mycken godhe och sanning, att Helena kände sig deraf syn bart rörd. Hon tryckte Alvinas hand till sit bröst och sade halfhögt: Nej, hjertats böjelser låta ej bämma sig, oc alla deremot talande fiendtliga elementer för mår en fast vilja att besegra.n Victor tycktes hafva uppfattat dessa ord. E tacksam, talande blick belönade Helena med et! uttryck, som befästade Alvina i den förutfat