Aftonbladet – 4 april 1846, sida 2

Runan ARR alla fruntimmer af hennes slögt. Först träffad af denna förbannelse, blef väl Ludmilla icke öfverlemnad till den straffande rättvisan, men behandlad såsom vansinnig. Hon flyktade en dag utur sitt fängsiga förvar, medelst en af sitt långa Kår förfärdigad stege, och valfirdade i pilgrimsdrägt, tiggande och barfotad till Rom, för att anropa den heliga fadren om föriåtelse för sin blodskuld och om upplösning af den rysliga förbanne!sen. Sannolikt hade hon ej vunnit sitt nål; ty i andlig förvirring kom hon efter nåson tid tillbaka. Hennes hårda anhörige förnekade henne då upptagande i slottet, och tilläto henne endast att uppehålla sig i dess grannskap. Om dagarne dolde bona sig, men bief synlig om nätterna — och lik ett spöke vandrade hon omkring slottets murar, än sjungsnde en vansinnig brudsång, än uppstämmande en hjertrörande veklagan öfver den mördade systern, till dess ändtligen, efter långa år, döden slutade den osaligas qval; men hennes irrande ande besöker, enligt folkets tro, ännu fortfarande den hemska skådeplatsen för hennes missgerning. Och de begge olyckliga systrarnas familjenamn ? frågade baronessan, sökande dölja sin obehagliga känsla under ett ironiskt, misstroende leende. Fru von Eulen svarade stammande: Namnet — i sanning är jag efter meddelandet förlägen att uttala det, ehuru er fördomsfria upplysning ej kan dervid finna något anstötligt. Namnet igenfinnes hos den sköna bruden här, hvilken jag, utan all hänsyftning, får på det högsta gratulera.