Aftonbladet – 3 april 1846, sida 1

R NR —MHMJM NERRRR RR enensRRn RR RR n nn LEE ministeriella sidan åter till 223, så utgjorde de 150 till 140 embetsmännen största andelen af den ministeriella majoriteten. Man skall svara m:g: menar ni då att dessa hundratretti embetsmän äro slafvar af makten? Nej, jag är icke så blottad på rättskänsla och förnuft, att jag vill göra embetsmännen en sådan beskyllning. Huru skulle jag väl kunna hysa en sådan tanke, då jag ser framför mig den hedervärde hr Bonnefond, embetsman sedan femton år tillbaka, och som med all rättvisa kunnat få befordran, men icke fått den? Eller då jag här skådar gamla generaler, som med ära tjenat fosterlandet, och visserligen icke understödja kabinettet utan af öfvertygelse? Nej, jag tviflar icke på deras oberoende. Men då jag här ser embetsmän, som åren 4832 och 18353, då vi måste våga lifvet för att strida emot upproret; icke tvekade att göra opposition och hinjdra regeringens gång, men sedan lugnet väl var återställdt, blifvit förträffliga ledamöter af majoriteten (skratt), goda royalister, såsom man väl hädanefter må kalla dem... (Lifligt bifall från venstra sidan och midten — afbrott.) (En röst bakom ministrarnes bänk: Man kan ej gifva denna titel åt er.) Hr Thiers: Då jag ser dessa män, som under orons tid voro oppositionsmän och som nu på en gång fredliga och medgörliga endast hafva bifall att lemna åt ministeren, kan jag icke sätta i samma led dessa och dem, som i farans och oordningens dagar understödde regeringen. (Bra, ganska bra.) Skulle man väl kunna säga, att makten icke utöfvar inflytelse på kammarens ledamöter? Se blott på siffrorna. Vi äro 4735 mot 225. Naåväl; vore embetsmännen bär i kammaren oberoende af all inflytelse, så skulle det finnas ett proportioneradt antal i oppositionen; men, såsom j veten, finnas knappast 40 ibland den. (Hr DHaubersaert ropar: 491 — och man skrattar.) : HAr Thiers: Jag säger då, att en maktens inflytelse: på embetsmännen är påtaglig. Nog vet jag att flere maktens vänner, hvilka jag högaktar, skola säga: det är nödigt att regeringen är stark, att dess krat låter känna sig. Ja väl! hvad jag vill säga, det har redan mer än en gång besannats. Hvilken är väl rätta beskaffenheten af denna makt? Ack, om den under orons dagar hade blifvit ökad, för att derefter något förminskas under lugnet, då skulle jag vara af eder tanka; men det är nu jäst motsatsen. I 4832 års kammare, som hade att genomgå så många svåra invecklingar, fanns icke mera än 4142 embetsmän. Då voro i oppositionen 64, ministeriella 78. Nu är lugnet återstäldt, och de ministerielle äro 144, oppositionelle 40. Jag har sagt att jag, som vill en stark rågeringsmakt, icke finner det godt att dess styrka minskas i orons tid, för att förökas i lugnets. Detta har jag ock ådagalagt, då jag innehade maktinflytelsen. Då rönte man hundrade gånger mera olägenhet af de embetsmäns motstånd som anföllo oss, än styrka i den tysta medverkan af dem som understödde oss. Det är lätt att förutsätta hos vissa stöd, mera ärelystnad än verklig tillgifvenhet. Likväl skulle, om det onda icke gick i ständigt tilltagande, måbända bebofvet att afhjelpa det icke vara så påträngande. Då kammaren utnämndes, funnos der 467. embetsmän. Nu finnas 484. Af 20 val under sista året hafva 12 fallit på embetsmän; Går då ej det onda med stora steg framåt? Det är sannt, att valmännen synas benägne att välja embetsmän; och i det afseendet vill jag anmärka, att då man afhandlar det ämnet, sätter man sig alltmer i en ställning som icke är god. Man utropar: Men om valmänhen vilja kalla en embetsman, äro de ju frie; vi tillhöra frihetens parti (man skrattar)!, Ja, valmannen är fri; men viljen j väl dermed säga, att man icke har rätt att genom en ny lag inskränka hans frihet? Då måste jag svara eder, att, utan att märka det, använden j just beviset för den allmänna valprincipens sak. (Buller i centren. J hafven kallat 250,000 valmän att välja deputerade. Hafven j sagt, att dessa valmän äro fria och kunna välja ibland alla samhällsklasser? Nej. J hafven sagt, att de skola välja ibland dem, som betala 3500 francs årliga utlagor. Och valmännen, j hafven ålagt äfven dem garantier. Således hafven j icke erkänt någon abstrakt rättighet, att alla få välja den, som de skulle vilja nämna. Nåväl! då j villen garantier för ordningen, skulle jag väl då icke kunna begära garantier för oberoendet? (Många rop: bra! bra!) Men j tänken ej så noga härpå. J ären, utan att veta det, anhängare af den allmänna -valrätten. J sägen, att landet söker helst ibland embetsmännen sina representanter. Men tagen då sakerna såsom de äran I vetan att wårt land