Aftonbladet – 2 april 1846, sida 2

nakaas på Havaji. Kratern har nära en half svensk mil i diameter och man kan skåda ned deri till ett djup af omkring tusen fot nedom brädden. Der nere ser man likväl icke nu, som i de flesta andra vulkaner, en botten af stelnad lava, här och der genombruten af några rykande remnor eller af en eller annan askkegla; utan hela omfånget bildar en sjö af flytande lava, som ständigt går i vågor likt ett upprördt haf. Man tycker sig här kasta en blick på jordklotets smälta inre, genom en öppning i det stelnade skal, på hvilket menniskorna bo och oceanen svallar. Skenet från eldsjön är oaktadt det stora afståndet så starkt, att man vid kraterns brädd kan midt i natten läsa den finaste stil. Nordamerikanerna företogo sig att nedstiga till en vid kraterns halfva djup utskjutande kant af stelnad lava, som bildade ett slags hylla rundtomkring kraterns insida; besöket var förenadt med stor fara och man nödgades först med stänger undersöka fastheten af hvarje klipphörn, innan det begagnades till fotfåste vid nedklättringen. Lavans glasartade spetsar och dess mot djupet mer och mer tilltagande hetta förderfvade snart de djerfve forskarnez skor; deras kläder söndersletos och deras hinder sårades af de skarpa lavakanterna; men det oaktadt förmådde ingen lösrycka sig från det storartad? skådespelet. Medan de ännu på kraterns halfva djup anställde sina observationer och mätningar, började eldsjöns vågor alt svalla häftigare, och hela dess yta att småningom stiga. Åskådarne nödgades nu att hasta uppåt; men eldvågorna följde dem, så att de resande slutligen ej hade mer än omkring 43 fot emellan sig och lavasjön. Något vwidare utbrott af vulkanen följde likväl icke, för den gången; så att det farliga besöket aflopp lyckligare, än man få ögonblick förut hade kunnat hoppas.