Aftonbladet – 2 april 1846, sida 2

längre tid; och der fröso de antingen snart ibjel, i den af snön från tropikvärma till polarfrost afkylda luften, eller svälte de långsamt till döds, i brist på alla tillgångar till näringsämnen. — Utom de i Italien allmänt bekanta travertinkällorna, som genom sin kalkhalt afsätta sten, har man nyligen fästaot uppmärksamhet på en i Södra Amerika belägen kalkhaltig källa, hvars vatten afsätter kalk så skyndsamt och ymnigt, att man i orten allmänt begagnar sig deraf för att erhålla en marmorlik byggnadssten af förut bestämd skapnad, utan annan åtgärd än att leda vattnet i passande formar. Man använder samma utväg till frambringande: af plastiska arbeten; vattnet inledes i gipsformar. Fiera helgonbilder i de kringliggande kyrkorna hafva på detta sätt blifvit danade. Det har sedan någon tid tillbaka varit kändt att däggdjurs ben innebålla fluss-spat och andra fluorbildningar; sednare undersökningar af ben från forntiden ha upplyst, alt fluorhalten är större, i mån af benens ålder; så att t. ex. skeletter ur åtskilliga europeiska folkstammars forngrifter hålla flera procent mer af ifrågavarande beståndsdel, än ben ur nyare grafvar. För att likväl utröna huruvida denna skilnad skulle kunna, mot all sannolikhet, härröra från olika beståndsdelar i olika folkslags ben, eller i ben från olika tidehvarf, hafva analyser äfven blifvit anställda på väl förvarade mumier, och bärvid har visat sig, att beståndsdelarne i dessas ben äro fullkomligt desamma, som i ben hos det nu lefvande menniskoslägtet. Häraf har alltså blifvit tydligt att den större fiuorhalten i de ben, som under längre tid varit mindre väl förvarade, blifvit dem meddelad utifrån, ur jorden, vattnet eller luften. En engelsk naturforskare, Middletor, har af denna upptäckt tagit sig anledning att eftersöka fluor äfven i sådana oorganiska ämnen, som vanligen icke innehålla denna beståndsdel, och han har härvid funnit, att alla ur vatten fällda geologiska formationer hysa fluor, och mera deraf i förhållande till sin genom läget bestämda större geologiska ålder. I deras olika fiuorhalt har han ändtligen trott sig upptäcka den af geologien så länge och så fåfängt eftersökta tidmätaren för dessa naturbildningars ålder, uppskattad i bestämda år eller åtminstone århundraden, och med tillbjelp deraf försökt beräkna sådana tidmålt för åtskilliga deribland. Såsom resultater af hans beräkningar anfördes, att de jordlager, hvari man träffar ben efter Anoplotherier, skulle hafva inhöljt dessa antediluvianska däggdjur för minst 24,000 år sedan, och att de urtidens skozar och vexter, som nu bilda stenkolslager, icke hafva frodats ilefvande skick för kortare tid tillbaka, än 37 millioner ir. He Mosander yttrade dock sina tvifvel om tillförlitligheten af en dylik tidräkningsgrund; och erinrar man sig exemplet med benen hos mumierna, hos de ett eller annat tusen år efter dem begrafna nyeuropeerna och hos benen i vår tids grifter, så visar redan deras olika fluorhalt att denna beror på fluorns mer eller mindre fria tillträde till det fluorhaltiga föremålet; hvartill kommer olikheten i insugningsförmåga hos mer eller mindre porösa ämnen. — Öfver den vidtberyktade återupptäckten af det sagolika Eldorado, eller demantoch guld-landet i Sydamerika, framställde professor Mosander en förklaring, som i mycket afvek från de annorstädes ifrån ingångna berättelserna härom. Han ansåg ryktet hafva uppkommit genom de under sednare åren anträffade demantlagren kring Diamantina i Minas Geraes, hvarest demanten förekommer i fast klyft, och i gångar, som på ena sidan omgifvas af elastisk sandsten, men på den andra af kalkskiffer; till följd hvaraf demantsökningen kunnat drifvas mera beräknadt och med ymnigare utbyte, än förut. — Till grund för den gamla sagan om upasträdets giltfyllda omgilning på Java, hade man upptäckt en geologisk verklighet, men icke någon botanisk. På Java befinnes en liten dal af oval form, hvars botten är öfversådd med skeletter af menniskor och djur; den kallas dödens dal. Nedstiger man deri, så erfar man ej vid bräddarne någonting qväfvande; men kastas en hund något längre ut på dalbottnen, så dör han inom få minuter under konvulsioner. Vid analys på luft, som upphemtats ur dalens djup, befinnes den bestå af kolsyregas; dalen är alltså blott ett motstycke till den bekanta grotta del cane vid Neapel. För öfrigt trifvas hvarken upasträd eller några andra vexter i denna dal. Hr Mosander slutade med ett utdrag ur den beskrifning, som några nordamerikanska naturforskare, tillhörande den af Förenta Staterna utsända vetenskapliga expedition, nyligen meddelat öfver sitt besök i den största vulkankrater, som hittills är bekant, nämligen Mau—— ——sm——X-s2ssesse-—!— ——— —— ———— — —— —.—X— (X1 2 2pp—