Aftonbladet – 2 april 1846, sida 2

sig i tårar vid Gabriellas bröst, som tycktes ana orsaken så väl som modren. Ack, ehuru mycket än denna bemödade sig att urskulda den emot min aflidna fostermor höjda klagan, förlorade likväl det goda denna bevisat mig allt värde, vid betraktande af den orättvisa hvartill bon gjort sig skyldig emot mig och min far. Alt ersätta konom den hittills förnekade barnsliga kärleken blef då och är nu min hjertligaste trängtan; men aldrig skall han erfara orsaken, hvarföre han blifvit så djupt kränkt i sina rättigheter., Alvina beklagade sin väninna med känslans hela innerlighet och var ense med henne, att spara fadren från den smärtsamma upptäckten. Men denne visste redan, att det onda, hvartili han oskyldigt varit upphof, icke var fullkomligt öfvervunnet; ty Alfred hade i det första bref, Isom han ifrån Paris skref till sin mor, berättat det förefallna, ehuru med förtigande af hvad Helena nu anförtrott ÅAlvina, och dervid antydt, att han gjort bekantskap med sin faderliga väns dotter hos generalskan S:t Auban, hvilken med moderlig godhet upptagit den öfvergifna flickan, hvilken är med den uppriktigaste vänskap förbunden med hennes barn. Med qvinlig nyfikenhet sökte nu Alvina att genom frågor, utforska hvilket intryck Alfred frambragt hos Helena och om den ömsesidig? bekantskapen endast förblifvit ytlig. De derpi erbållna svar lugnade henne fullkomligt och Helena tycktes icke känna annat intresse för JAlvinas älskare, än som för hvarje brud alltid Iråste vara smickrande.